Norge og hele Norden ligger i gnostisismens jerngrep

Jeg har vært inne på mye av det følgende her, tidligere, på bloggen; det er vanskelig å få for mye av det, for det er, etter min mening både morsomt og interessant, og ikke helt uten betydning for mange, vil jeg helst tro.

Først, se denne:

https://neitilislam.blogspot.com/2023/05/jan-hanvold-en-mektig-hvding.html

https://neitilislam.blogspot.com/2024/07/kjrligheten-er-ikke-strst-av-alt-pa-tv.html

Jeg må begynne med en innledning som helst kunne fortjene en egen postering, fordi det jo er så komplisert dette, at man først må snakke litt rundt for i det hele tatt i all age å forsøke å nærme seg sentrum, det sentrale, det essensielle - ting man gjerne finner nettopp i teologien, og jussen, slik jeg ser det, - noe som virker totalt uforstandig og uforståelig for «de fleste» i dag, i det dramaet vi tross alt befinner oss midt inne i, eller oppe i, og som må finne sin forløsning, forsoning og frelse i …

For noen år siden bestemte jeg meg for å lese det jeg orket i Hovedverker av den kristne litteratur, utgitt på Nomi forlag, Oslo, rundt 1968. Det ble en i sannhet blandet «fornøyelse» og virkelig vanskelig å fordøye. Jeg kastet meg like vel over Johan Arndt: Den sanne kristendom, Sjeleskatt av Christian Scriver og bind viii: Fra Pietismens Tid. Disse forteller om dagens tid, selv om de snakket rett inn i og ut av sin egen tid. Derfor.

Det ble et sjokk. Hvordan kunne folk noen sinne holde ut med dette, denne tvangstrøyen, strikte og noe sære biblisismen? Svar, ganske enkelt: Tiden tilsa det og «Skriften» og skriftene ga trøst, håp og befrielse, fra hva da? Jo, fra tidens begredelighet. Vi er på 17-18-tallet. Og det kan ikke ha vært lett. Hvor man enn snudde seg, kunne man bare få bekreftet: Synden er stor og gjennomtrengende, og overalt, samtid som fromhetsbestrebelsene ble stadig viktigere, for de få og utvalgte, only. Situasjonen, bare i en litt annen form, er den samme i dag.

Vi er alle homo adorans, tenkte jeg, og tenker fremdeles. Vi må alle ha noe eller noen å dyrke, ikke bare atomistisk, men i fellesskap, i menighet og kirke, ikke bare i fagforening og på Storting.  Vi er dyrkere, og dette er menneskets egentlige og sanne vesen. Men slik var jo også Satan. Jeg tenkte: Vi er skapt sånn. Og det var også Satan. Vi ble ikke født sånn, bare én er Guds Sønn.

Det ga meg en viss «utløsning». Og noe å tenke på, en tanke som ikke er lett å slippe, så hvorfor slippe den? Behold den! Den kan avføde visse rasjonelle attityder, holdninger, - en viss herliggjørelse, for ikke å si helliggjørelse. Og det er jo en risk å ta, eller ikke-ta. So here we go.

Bøkene var en lidelse å komme gjennom, stappet med bibelsitater, for enhver anledning, utgangspunkter for den mest nidkjære selvrefleksjon og selvransakelse. Og bakom skogene sang synden.

Ikke rart at «vi» ble lei det, ikke orket mer. Jeg håper det samme skjer i den muslimske verden, at man blir lei alle surene, at man forlater sharia til fordel for «det nakne livet», der vi henter moralen fra menneskeansiktets imperativ heller enn fra «bøkenes» innsnevrede moral og i det virkelig – helt ikke strengt ideologiske - politiske og societale.

Et tidsbilde:

Hvordan skulle prestene gå kledd? John Hooper nektet å bære den obligatoriske korkåpen og messeskjorten til sin vigsling. For ham oste plaggene av Den romersk katolske kirke, som den Engelske kirke hadde skilt lag med i 1530-årene. Debatten som fulgte, handlet ikke direkte om troslæren. Hooper mente at prestens gevanter ikke var så viktige … han mente at han ikke kunne bære plaggene ut fra sin samvittighet … !

I 1556 ble 37 prester i London utvist fra sitt embete (på dette grunnlaget). Frontene ble stadig steilere. Det puritanske partiet fikk innpass i Den engelske kirke; de mente at kirkesamfunnene på bibelsk tid ikke krevde spesiell klesdrakt.

John Hooper ble senere henrettet – ved brenning - under dronning Maria I … (fra Historien om Bibelen, Drage, 2021, Future Publishing Limited.

Legg merke til at Cromwells yndlingssalme var Salme 68, som begynner slik: Gud reiser seg. Hans fiender blir spredt. De som hater Ham flykter for Hans ansikt. Som røyk driver bort, skal Du drive dem bort. Som voks smelter for ilden … osv

Så Ordet – fornuften, ordningene, kosmos (smykket) i motsetning til kaos - har betydning? Nei, ikke i dag, vil mange si. (Klimakrise?) Poenget er å spørre: Hva er vårt Ord i dag og hva betyr Ordet for oss, eller burde bety? Hvem slipper unna spørsmålet?

Men factum est: Skriften og skriftene kan inneholde de mest fristende fallgruber, samtidig som de innebærer og medfører et oppkomme av gullgruver, - en erkjennelse som vanskelig lar seg kverulere rundt. Det tar to for tango!

Ordene og teologien, pluss jussen, teller. Derfor litt teologi i det følgende, noe som kanskje kan uroe de bare så altfor sarte, fromme og påståelige, for ikke å si: Urokkelige, de «evig bufaste» i sine egne fortreffeligheter og sure og trange selvgodhet. Godhetsposører finnes til evig tid, bortsett fra i himmelen, spesielt for de som forventer «bortrykking» eller «opprykking», ut av denne verden, - slik gnostikerne med din indre gnist – DHÅ? - var overbevist om at de hadde, og kunne oppnå stadig mer av, i kraft av – emanasjonen, (se under, hvir vi spør om Calvin (eller Kalvin) var gnostiker eller gnistiker, et spørsmål som virker totalt fremmed for de fleste i dag.

Uheldig fobi for endetiden på TV Visjon N?

Men, før vi går videre: Er noe i ferd med å skje på TV Visjon Norge – Hanvoldkanalen? (Her snakker man om Ordet slik at Bibelen er sin egen fortolker tolkes dithen at Bibelen er mer virkelig enn virkeligheten, og derfor sann. Inkludert løftene om evig liv i det hinsidige, og helse og helbredelse her og nå, på tv i eller i direkte kontakt i studio eller på visse podier, med påfølgende eller forskuttert kollekt, gjerne over Vipps, hvis man bare har tro for det.

Er det et sant og teologisk begrunnet opprør på gang? Eller dreier det seg om en forsoning som allerede er avslutte og som derfor nå i ettertid bare er et fromt og pietistisk – eller gnostisk - spill for galleriet? Er spenningen selvindusert, endogen, eller tilføres den brutalt utenfra, er den eksogent betinget?

Hvem vet.

Selv tap av medaljer og rykte blir jo i Norge nærmes prinsipielt sett på som seier. Den gode ånd og hensikt kan ikke feile en ekte nordmann, og spesielt da, kanskje, spesielt en nymotens karismatisk nordmann.  Pilene peker bare en vei: Oppover! Man har da sverd og skjold, brynje og hjelm – så hva kan gå galt? Bør noe gå galt, forresten?

Dreier det seg kanskje bare om et velment stunt – de hjelper jo hverandre, og gråter titt der, når den midlertidige motgang setter inn og man bønnfaller det store publikum – den trofaste Visjonsfamilien - om hjelp – for å utbre Guds Rike?

Er det en integrert og derfor helt nødvendig «opprenskning» som er på gang? Romsterer det en viss grunn for reell uro? Hva kommer til å skje – til det bedre eller verre? Får vi mer sannhet? Eller kjærlighet?

Ikke godt å si, kanskje, for de med lave forventninger. For de vantro er derimot er fremtiden ganske sikkert, eller i hvert fall viss, trosviss!

Alt dette mot denne bakgrunn, urovekkende for ikke få, vi kommer tilbake til Vidar Kolstad litt lenger ned:  

https://neitilislam.blogspot.com/2024/07/kjrligheten-er-ikke-strst-av-alt-pa-tv.html

https://neitilislam.blogspot.com/2024/02/perverse-emosjoner-dreper-deg-og.html

 

Litt mer generell «knas» og bakgrunnsmusikk, for behovets skyld, hvis det skulle melde seg og smake:

 

http://neitilislam.blogspot.com/2022/04/fundamentet-er-undergrav-og-ordene-drept.html

 

http://neitilislam.blogspot.com/2020/05/merete-hodne-vare-domtstoler-vare.html

 

http://neitilislam.blogspot.com/2023/03/verdienes-sammenbrudd-eller-bare-litt.html

 

http://neitilislam.blogspot.com/2023/05/om-bispene-og-den-kjnnslige-posering.html

 

http://neitilislam.blogspot.com/2019/02/bispe-uttalelser-pa-vide-vanke.html

 

http://neitilislam.blogspot.com/2022/02/akademia-en-hengemyr-av-vantro-et.html

 

http://neitilislam.blogspot.com/2019/09/mohyeldeen-mohammad-fatwa-ikke-ndvendig.html

 

http://neitilislam.blogspot.com/2021/01/stormingen-av-kongressen-fr-i-og-med-og.html

 

Vi skal nedenfor komme med noen sitater fra Ivar Kolstads bok: «… men størst blant dem er kjærligheten». Hensikten er å gi hele tråden en innramming, og å stille spørsmålet: Er Kolstad en calvinist, er han en arminianer, eller begge deler? Er han ubevisst påvirket av Gnostisismen? Er han vaskekte reformert, lutheraner eller «kun» karismatiker (med alle de feil og mangler som kan spores der)?

 En del ting i Kolstads verden synes å være motstridende eller litt for lite systematisk bearbeidet, for å si det sånn. Jeg håper at det ikke ligger noen malignent aggressivitet bak dette. Det foreligger imidlertid en uforløst indre spenning her, ser det ut for, noe som også kan gjelde for det meste i det vi får med oss på TV Visjon, Norge. Hva er i ferd med å skje? For Kolstad peker på noen viktige poenger, selv om han ikke nødvendig vis gir de eneste riktige svar. Det virker også som om intelligensen hans er høyere enn det boken selv kan gi uttrykk for.

I hvor høy grad påvirkes vi i dag av gnostisismen, ikke bare kalvinistene, men også vi, vi er jo tross alt mer lutherske enn vi våger å innrømme. se om Katarer og albigensere - i dag?

The Gnosis of Calvinism av Ken Johnson, 2013, s17, om store tenkere i kristenhetens historie ca 150 e Kr:  

Basilides lærte at mennesket kan vokse opp og forbli syndefri hele livet, dvs være født uten arvesynd. Frelsende tro er intellektuell istemmelse, (aksept eller tilslutning - uten primært hjertets tro og tillit). Alle er født med muligheten til å leve syndfritt (Pelagius).

Etter dåpen tilgir Gud alle ubevisste eller ufrivillige synder, men de troende må betale for alle bevisste synder for å kunne bøte og bli renset fra dem; (boten, skjærsilden, cardinale og veniale synder). (Se mine etikketer om Synden og syndene .... ).

Valentius lærte at tro kommer fra den troendes ånd, og at hvis du er en av de utvalgte, (mennesket er født uten synd), så har du frelsen; og hvis noen er ikke utvalgt til å bi frelst, så er de predestinert for Helvete.

De resterende kan (om mulig) frelses ved gjerninger. Men bare de hvis ånd er en emanasjon fra Sofia (visdommen, (bl a), er predestinert for frelse. Alla andre er forutbestemt til Helvete, (dobbel predestinasjon), og de som er predestinert til frelse trenger ikke å gjøre gode gjerninger.

Å bekrefte predestinasjon basert på emanasjon, dobbel predestinasjon, dette å benekte orginalsynden (arvesynden eller ursynden), og dette å nekte for kravet om helliggjørelse, - alt dette er gnostiske idéer som apostelen Paul beskriver som «demoniske doktriner, demonisk lære.

Definisjon av Kalvinisme: Jesu verk på korset sonet for syndene til noen få utvalgte. Ingen andre har noen mulighet for å bli frelst og de er forutbestemt (predestinert) for helvete.

Dette er gal teologi iht. Ken Johnson.

Arminianisme: Jesu verk på korset sonet for alle menneskers synd. De som forkaster Jesus har ingen mulighet for å bli frelst og er derfor evig fortapt.

Dette er korrekt, iflg forfatteren.

Bibelsk lære, iflg forfatteren: Jesu død på korset betalte for hele verdens synder, ikke bare for noen få. Forsoningsverket er ikke begrenset. Peter sier at det er vranglære (heresy) å påstå at Herren ikke døde for alle menneskers frelse, (for all men). Det er ikke til Guds velbehag å sende noen til helvete.

1 Tim 2. 3-4 og 2. 5-6, Hebr 2. 9, 1 John 2. 2, 2. Pet 2. 1 og 2 Kor 5. 19, 1 Joh 4. 14, John 3. 16-17.

Se denne konklusjonen: Please notice Paul’s comment in Romans 3. Salvation is to all that believe because all have sinned. Either salvation is obtainable to every singel person for all have sinnes, og, if Calvinism is true, salvation is to all the elect. Then only the elect have sinned. So the ones God condemns to hell are sinless? se Rom 3. 21-33.

Visshet eller sikkerhet: Kalvinismen lærer at noen er predestinert til frelse og andre til helvete og at utfallet her ikke kan endres.  Hvis dette var sant, vill ingen vite om han eller hun var frelst før etter døden. Det er en skremmende tanke; men John sier at det fins en vei til å vite sikkert: 1 John 5. 13, … at dere skal vite at dere har evig liv og at dere kan ha eviv liv hvis dere tror på navnet til Guds Sønn …

Fra Gnostic America, av Peter M. Burfeind, 2014:

Det begynner med et avgjørende spørsmål om hvordan man oppnår visshet eller sikkerhet (for frelse). Westminister Confession av 1646, en puritansk bekjennelse, svarer på spørsmålet i et språk som leder den troende innover i seg selv, til det indre beviset som forteller den troende hvor han står i forholdet til Pakten.

Bekjennelsen bruker pregnante psykologiske begreper som f eks: De utvalgte er slike som virkelig tror … og elsker Ham med alvor (in sincerity). Og: Den urokkelige trosvisshet (of «forsikring) beror på de indre vitnemål som nåden gir løfter om, Åndens vitnemål som vitner med vår ånd …

Viktigere: «den sanne frukt av denne vissheten (assurance) gir en glede over å utføre de forpliktelser som lydigheten innebærer. Disse lydighetsplikter danner så grunnlaget for et rent liv, et livsmål for puritanerne og deres legning henimot det perfekte», skriver forfatteren. s 260.

s 304: Abstracted and then dislocated from any doctrinal ecclesiastical, or sacramental grounding, Jesus must become a mental projection, an internally created invisible Guide, a phantasme …

s 314; The connection to Gnosticisme is in the affinities existensialism has with Gnostisism, particular in their understanding of the Self. The divine spark of Gnostic myth is «the Self», and both existensialism and Gnosticism share similar ideas on the place the Self has in the cosmos …

https://neitilislam.blogspot.com/2024/07/katar-og-albigensertendenser-i-var.html

 

https://neitilislam.blogspot.com/2024/06/hanvold-den-oppstandne-doktor-og-hva-er.html

https://neitilislam.blogspot.com/2024/06/hanvold-binder-seg-til-marx-slagstad.html

https://neitilislam.blogspot.com/2024/06/hvor-hyt-elsker-den-norske-kirke-jan.html

 

Westminiter Confession avviker prinsipielt fra Luthers katekismer:

Troen: Første artikkelen - OM SKAPELSEN

Jeg tror på Gud Fader, den allmektige, himmelens og jordens skaper.

Det er: Jeg tror at Gud har skapt meg og alle skapninger. Han har gitt meg legeme og sjel,

forstand og alle sanser. Han holder alt dette ved lag og gir meg hver dag det jeg trenger for å

leve. Jeg tror også at han verner meg mot alle farer og vokter meg mot alt ondt. Dette gjør han av

bare nåde og faderlig godhet, uten at jeg har fortjent det. For alt dette skylder jeg å takke og love

ham, tjene og lyde ham.

Andre artikkelen - OM FRELSEN

Jeg tror på Jesus Kristus, Guds enbårne Sønn, vår Herre, som ble unnfanget ved Den Hellige

Ånd, født av jomfru Maria, pint under Pontius Pilatus, korsfestet, død og begravet, fór ned til

dødsriket, stod opp fra de døde tredje dag, fór opp til himmelen, sitter ved Guds, den allmektige

Faders høyre hånd, skal derfra komme igjen for å dømme levende og døde.

Det er: Jeg tror at Jesus Kristus er sann Gud, født av Faderen fra evighet, og sant menneske, født

av jomfru Maria. Han er min Herre, som har gjenløst meg fortapte og fordømte menneske, kjøpt

meg fri og frelst meg fra alle synder, fra dødens og djevelens makt, ikke med gull eller sølv, men

med sitt hellige, dyre blod og sin uskyldige lidelse og død. Dette har han gjort for at jeg skal

være hens egen, leve under ham i hans rike og tjene ham i evig rettferd, uskyld og salighet,

liksom han har stått opp fra de døde, lever og regjerer i evighet.

Vi siterer nå litt spredt fra Vidar Kolstads bok, 2024, for å teste og tren ånden litt, i håp om det skal avføde visse tanker og refleksjoner: «… men størst blant dem er kjærligheten»:

Kolstad gir en innføring i ulike kjærlighetsformer: Eros, Philia, Storge og Agape – denne siste er kun virksom i de som er født på ny. Skriver Kolstad.

Hm.

Det blir ingen frelse uten tro, omvendelse og bekjennelse. !

Synderen trenger å forstå at han er en synder og utenfor Guds nåde … ?

Da slapp jeg Jesus inn med sin agapekjærlighet i mitt hjerte … jeg har altså hatt englevakt.

Gud ser jo at disse aldri vil gi gjensvar på Hans kall og invitasjon til frelse … Han ser hvem det er som kommer til å ta imot …

Han rettferdighet er det ikke opp til noen av oss å tolke eller mene noe om, omdefinere eller kritisere.

Vi leser om hvordan Gud forherdet Farao sitt hjerte for at plagene skulle ramme Egypt …

Han sender noen ned i fortapelsen i helvete, andre får inngang til himmelen …

Når jeg opplevde frelsen … tok jeg ikke lett på den … Han hadde kastet alle mine synder bak sin rygg …

Visdom og tro er nøklene til å unngå at tvilen får fotfeste … å tvile på noe av det som Guds Ord sier fordi du ikke forstår det, er farlig …

Synden er en farsott som vil ødelegge ethvert menneske fullstendig, hvis den ikke bekjempes …

Vi er ikke Herrens marionetter …

Han kan ikke kaste synden i helvete uten at synderen også blir med …

Vi er alle selv ansvarlige for våre handlinger … men det moderne mennesket vil ikke stå til ansvar for noen eller noe på grunn av arvesynden som er nedfelt i oss alle …

Den som ikke har gudsfrykt, har ikke liv i Ham … Guds nåde er forbeholdt dem som frykter ham …

Betingelsen for Guds kjærlighet er korset og gudsfrykt …

… de har en humanistisk forståelse av Guds kjærlighet … vi skal alltid sette Ham først …

Det som binder sammen Guds kjærlighet med Hans vrede og dom er Hans renhet og godhet. Godhet er ikke snillhet … ingen er god uten Gud.

Derfor er «supernåden som blir forkynt i mange menigheter direkte løgn og en sterk forførelse; den hevder: En gang frelst, alltid frelst.

Guds kjærlighet er altså forbeholdt oss troende … la oss stå løpet ut, det løpet hver og en av oss er kalt fra Gud.

Guds kjærlighet er helt annerledes enn den humanistiske kjærligheten, den trives ikke sammen med slapphet, beregning eller begjær …

Det er vi som skal være formidlere av agapekjærligheten til de utenfor … det er oss Hans kjærlighet skal vikre igjennom til mennesker som er av verden …

Er det et snev av selvgodhet i min utøvelse av kjærlige handlinger overfor andre, så er jeg en lydende malm eller en klingende bjelle …

Det evige livet er å kjenne Ham, å få tak i det intime livet i en dyp relasjon med Ham.

Det som er viktig for Gud er å få en dyp kjærlighetsrelasjon med deg.

Det er så lett å gjøre Guds kjærlighet til noe religiøst, som vi på en lettvint måte formidler i ord til våre omgivelser …

Dette vil utvikles ved Jesu føtter, til å bli noe dypere enn ord, både overfor Gud og mennesker …

Agapekjærligheten dekker ikke over synd … det høres så fromt ut at Guds kjærlighet er størst av alt …

Det er kun på grunn av nåden at vi derfor er rettferdiggjorte ved tro, vi som har valgt Han som Herre. For Gud elsker sine barn.

Gud tok ikke bort synden ved korset, men ga alle mennesker en mulighet til å unngå helvete …

Mange trekker Jesus ned å et menneskelig nivå i sin tro …

Jeg er jo i tillegg både barnedøpt og konfirmert i kirken.

Gud ser hvem der som kommer til å velge Jesus …

Ondskapen kom inn i mennesket på grunn av fallet …

Mennesket har fått innlagt i sin natur en grunnleggende stolthet og en motstand …

Gud vil aldri akseptere at en selvgod menneskehet, smittet av synd og oppblåst av stolthet skal lykkes uten Ham …

Det er ingen troshelter han taler til, men syndere forent i opprør …

Hvis vi ikke ser at synden er virkelig, forstår vi ikke at forløsningen i Kristus er enda mer virkelig.

I Ham er vi også gitt Hans visdom. I oss selv har vi begrensninger, men i Ham har vi ubegrensede muligheter når vi lever i overgivelse til Ham.

Mørkets barn har altså ikke delaktighet i dette Herrens måltid.

Det blir ingen nåde for djevelens barn, det er mange paradokser i Guds ord.

Synd er ikke lenger så farlig i mange menigheter, fordi nåden blir sagt å være så stor.

… de ikke vandrer etter kjødet, men etter Ånden – en viktig tilføyelse …

Den hellig ånd hadde fortalt meg at jeg ikke skulle lese VG og Dagbladet etter jeg ble frelst …

Dette vitnet jeg om i menigheten, … pastoren sa at han heller foretrekker folks om leser VG i sin menighet enn de som ikke gjør det … du kan jo tenke deg hvordan jeg som nyfrelst opplevde dette …

Dårskap hos kristne er en tragedie å oppleve … vi er ikke kalt til å hate noen …

Muslimene er kalt ved Allah til å hate, og gjerne drepe …

Mangel på gudsfrykt er farlig.

Guds kjærlighet må aldri flettes sammen med humanistisk kjærlighet.

Biskopene tror ikke på Bibelens overnaturlige autoritet lenger …

I «verden» så er den enkeltes følelser blitt viktigere enn det som er sant …

En pastor i Sverige sa at man ikke måtte formidle noe om Guds vrede …

Vekkelseskunnskap uten dom og helvete blir patetisk.

Jeg underviste i en kanal om temaet, De religiøse demonene raste, og det kom ikke bare positive tilbakemeldinger om at dette var sant og bra, men også noen beskyldninger mot meg om at dette var vranglære, det at Gud ikke elsker alle mennesker, selv om det står i Bibelen. En dame truet med at hun nesten ikke orket å leve lenger i frustrasjon over at hun kanskje ikke kom til himmelen, og andre var rasende og sa at de ikke ville støtte kanalen lenger … s 83.

Jeg tror også at hver av oss kristne nå blir nøye vurdert nøye av Gud på hvilken side i denne krigen vi sympatiserer med …

Han hater de som ikke er utvalgt! … …

Neste steg er omvendelse, som betyr å få Guds tanker og meninger …

Det er Kristus i oss med en duft av herlighet som da er virksom … det er Han som gjør åndelig døde mennesker til levende i Kristus gjennom deg og meg som er bærere av Livet, Kristus Jesus.

Jeg kan ikke ta noe for gitt når det gjelder frelsen. Jeg må stå løpet ut i det Gud har kalt meg til …

Korset gir ikke automatisk klippekort til himmelen, nåen vil tukte oss inn på rett spor igjen …

Renhet er altså viktig for bønnesvar … Det blir helt feil å si: «Jesus elsker deg» … dette er ikke ment som noe formular som skal følges slavisk, jeg påberoper meg ikke selv å være noen ekspert …

En liten kommentar:

I forhold til Peter M. Burfeinds bok, virker Kolstads bok noe beskjeden eller vag, selv om de to har det felles at de ser og aner noen tendenser som ganske sikkert vil underminere kristentroen ytterliger, slik at vi havner i det jeg kaller «gnistisisme», et begrep som gjerne kan assosieres med «karismatikken», se under om tidligere Livets Ords leder, som konverterte seg til katolisismen, og muligens bort fra gnostisime.

--

Husker du Ulf Ekmann? Han var utdannet luthersk teologi og samlet inn rundt en halv milliard kroner over noen år til sin menighet i Sverige, Troens Bevis, som ble enormt populært. «Det pågår visst ennå – intenst». Han sa at Luther hadde han lagt bak seg. Etter noen å finner vi at han hadde omvendt seg til katolisismen, og siden har vel bare få hørt noe fra ham. Han besøkte også paven.

Her følger et utdrag av en universitetsoppgave eller avhandling om Ekman og hans innflytelse fra gnostisismen og mer, av Kent Gunnarson: Den kristna gnosticismen återkomst, 2004: (Jeg har selv vært inne på dette temaet på flere andre steder her på bloggen):

 

Fra oppgaven, først om: Harold Blooms bok: The Omens of Millennium, (her utg.1996):

What makes us free is the Gnosis. Bloom definierar denna gnosis som en inåtgående kunskap istället för en utåtgående tro, där gnosis är motsatsen till okunskap och inte till otro. Denna gnosis meddelar människan att hon till sitt väsen är oskiljbar från Gud.

What makes us free is the Gnosis of who we were.

Bloom förklarar att det som förr angick en elit innefattar i själva verket alla, därför att den återför oss till en universell entitet som en gång omslöt allt. Vi var alla en dubbelnatur, Gud och Människa, där självinsikt och kunskap om Gud

harmonierade. Gnosis är en återlösning, genom uppenbarelse, av den inre människan och skall

inte blandas ihop med Jungs exkursioner till det inre landskapet. Gnosis är ett skepp varigenom

vi kan färdas tillbaka till den perfekta kunskapen, som både är experimentell och intellektuell.

What makes us free is the Gnosis of what we have become. Bloom påpekar att gnosticismen visar på den andliga depressionen som bestämmande för vår jordliga existens. Vår värld beskrivs, enligt Bloom, av gnostiker i termer av kosmologisk tomhet, upprepande tid, meningslösa reproduktioner, framtidslöshet. En sorts evig Generation X; då, nu och framgent. Människan är fångad i ett öde som styrs av änglar, som är våra fångvaktare snarare än guider.

What makes us free is the Gnosis of where we were. Bloom lyfter här fram idén om människans ickefallna ursprung och den tillvaro hon hade i vad Bloom kallar ”fullheten”. Det inre i människan

lever fortfarande i det icke-fallnas villkor. I relation till den ursprungliga människan i pleroma är

vårt kosmos, liksom vi själva, en deformerad kopia.

What makes us free is the Gnosis of wherein we have been thrown. Bloom lägger emfas på uttrycket ”kastad”, därför att det beskriver människans situation och tillstånd. Vi har blivit utkastade från Gud och samtidigt från oss själva.

What makes us free is the Gnosis of whereto we are hastening. Bloom ställer frågan vem det var som kastade ut oss ur pleroma. Blooms svar är fallet inom gudomen vilket även inkluderar oss.

Orsaken till fallet ligger inte i anden, gnistan, utan i själen, det djupare självets mer ytliga

följeslagare. Bloom menar att krisen i pleroma var ömsesidig. Vi kastades ner i denna av änglar

skapade världen, men Gud föll också, men inte med oss utan kastades in i ett tomrum alienerad

från människan.

What makes us free is the Gnosis of what we are being freed. Bloom menar att den gnostiska visionen av att bli befriad består i att få kunskap om den fallne guden, demiurgen, och dennes lögner. Denne demiurg hindrar oss från att återvända till ursprunget i pleroma, där människan och Gud är oskiljbara från varandra. Bloom beskriver tillvaron i demiurgens värld som präglad av ensamhet, men samtidigt fylld av hemlängtan och fruktan.

What makes us free is the Gnosis of what birth really is. Här lyfter Bloom fram det gnostiska ”faktum” att det innersta i människan aldrig har skapats eller passerat genom födelsen. Den naturliga födelsen är något som inte alls tillhör gnosis. Bara gnistan är något som kan, eller är värt, att kännas. För att svara på frågan om vad återfödelse och uppståndelse är vänder sig Bloom till slutraden: What makes us free is the Gnosis of what rebirth really is.

Bloom påminner om att gnosticism kan vara av olika ursprung, med olika yttre former. Bloom menar att frågorna om vad födelse och återfödelse är, inte kan besvaras utan att beröra bilden av uppståndelse. Här syftar dock inte

Bloom på de dogmatiska kyrkornas uppståndelse. Bloom påstår att det som gör oss fria är gnosis om uppståndelsekroppen, oavsett i vilken tradition man finner denna bild av urmänniskan.

Bloom påpekar att Thomasevangeliets Jesus har uppstått utan att ha gått igenom korsfästelsen

och försoningen. Uppståndelsen är enligt Bloom gnosis självt och uppståndelsen föregår döden.

Symboliken i uppståndelsen som föregår döden visar på att demiurgens skapelse och demiurgens ”död”, annihileras genom gnosis om vad uppståndelsen innebär.

Vi har här lyft fram vad som i Blooms eget tänkande är modern gnosticism, det vill säga modern i

den bemärkelsen att den är formulerad av en nu levande person. Men man kan också identifiera

några specifika inslag som är moderna i betydelsen att de speglar denna tids idéer. Vi har redan

pekat på utvecklingstänkandet. Vidare kan man nämna Blooms fokusering på änglar som

reflekterar ett påtagligt intresse i den amerikanska kulturen. Även Blooms kritik av detta intresse

för änglar som ett förytligande av andliga väsen, blir indirekt ett uttryck för vissa tendenser i

nutiden.

3.4.1.

Baur (1792-1860) uppskattade Arnolds bok och menade i sin Die Christliche Gnosis att den tyska idealismen, med namn som Hegel, Schelling och Schleiermacher, byggde på Böhmes gnostiska tänkande. Goethe medgav i sin Dichtung und Wahrheit att han blivit så fascinerad av de gamla gnostikerna som han läst om i Arnolds bok att han utformade boken Faust efter gnostiska mytologiska scheman. August Neander och J. Matter fortsatte, liksom senare Baur, att skriva i Arnolds prognostiska anda.249

 

Både Arnold och Baur identifierar Böhme och hans tänkande som gnosticism. De båda kom att

rehabilitera gnosticismen genom att framföra idén att den egentligen var den sanna kristendomen, eller likvärdig med sann kristendom. Idén att gnosticismen var en ursprunglig kristendom, undertryckt och delvis bortglömd, var en tanke som föll väl in i romantikens filosofi. Ralph Waldo Emerson (1803-1882), en centralfigur i den amerikanska transcendentalismen, var inläst på Böhme, Swedenborg och Hermes Trismegistus250 och delade Arnolds och Böhmes strävan att finna en ”bättre” och dogmlös kristendom.251 I samma tradition som Emerson finner man även Phineas

Parkhurst Quimby (1802-1866), vars tänkande beskrivs som en blandning av transcendentalism,

swedenborgianism och tysk idealism.252 New Thought filosofin, i vars tradition man finner

Mary Baker Eddy (1821-1910) och hennes rörelse Christian Science och Kenyons klasskamrat

Ralph Waldo Trine (1866-1958), beskrivs som en blandning av Emersons och Swedenborgs tänkande.

253 I den amerikanska romantiken kan man iaktta paralleller mellan gamla gnostiska idéer

och olika moderna företrädares tänkande. Men det är inte bara paralleller och analogier som gör

gnostiskt tänkande närvarande som en verklig kraft i den amerikanska 1800-tals kulturen. När det gäller Böhme och hans gnostiska filosofi så görs den närvarande genom att historiska personer som Emerson läste författare som dels kan karaktäriseras som ”gnostiska” och som dels sökte rehabilitera gnostikerna till att vara ett alternativ till kristendomen.254

Gnostiskt tänkande kom så att synliggöras och bli en kraft bland annat i den amerikanska romantikens tradition. I dessa relationer kan man se hur ”lines of meaning” skapades.

På samma sätt kan man iaktta hur även R. W. Emerson, exempelvis genom swedenborgianska

idéer, synliggör exempelvis Böhmes (gnostiska) tänkande i sin samtid. Det transcendentalistiska

tänkandets betydelse för New Thought-rörelsen är påtagligt även om det finns olikheter mellan

rörelserna. Emersons syn på ”Sinnet” som det som egentligen är grunden i all existens, förstår

exempelvis Eddy på ett likartat sätt. Sinnet är för Eddy dels Gud och dels det som är den enda

verkligheten. Det gäller enligt Eddy för människan att få kunskap om detta förhållande. Troshelaren Quimby som inspirerade New Thought tänkandet, var också Eddys huvudinspiratör. Mellan Emerson, Quimby, Eddy och New Thought-rörelsen, där Trine och Emerson College var inlemmade, finns det starka band. Detta blir synligt genom likheterna mellan deras läror, men också genom att de medvetet delar en andlig tradition, där Böhmes gnostiska tänkande förmedlats exempelvis av Emerson.255.

Det är i denna tradition, eller tidsanda, som Ekmans teologiska inspiratör Kenyon levde. Det är

många som har påvisat kopplingen mellan Hegels filosofi och Böhmes tänkande, så den relationen behöver inte redovisas här. Kenyon medger, vilket vittnar om att han kände sin tids tänkande, att Mary Baker Eddy i viss utsträckning var beroende av Hegels idéer.

Två av huvudteoretikerna inom trosteologin, Kenneth Hagin och Kenneth Copeland, anser båda

att Essek William Kenyons tänkande skall uppfattas som direkta uppenbarelser från Gud. De läror Kenyon ägnade sitt bokskrivande åt utgör de centrala delarna i Hagins och Copelands teologier.

Relationen mellan Hagin och Copeland är relationen mellan ”läraren” och ”eleven”, det vill

säga, Copeland refererar till trosförkunnaren Hagin som sin lärare och ser honom som företrädare för en ”gudomlig uppenbarelse”. Om man applicerar begreppet ”lines of meaning” på relationen

mellan Kenyon och Hagin/Copeland, både beträffande överensstämmelsen mellan deras teologiska uppfattningar samt synen på Kenyons idéer som Guds uppenbarade ord, kan man iaktta hur en teologisk tradition, ett teologiskt tänkande, etablerar sig både som ”teori” och som ”tradition”.

Trosteologin blir i perspektivet ”lines of meaning” en storhet som blir starkt förankrad i

historien och i människors medvetanden genom att en teologisk teori görs till en tradition, där

företrädarna medvetet identifierar sig med varandras idéer och verklighetsförståelse.

5.2.

Historieuppfattningen inom romantiken är en organisk sådan, verkligheten är en skapad och utvecklad historisk helhet. Man tänker sig att det råder en delning mellan frihet och natur, mellan subjekt och objekt, ande och kropp. Målet för utvecklingen är för romantikerna att förena dessa.

 

Implicit i denna syn på verkligheten ligger tanken att det ursprungligen fanns en enhet bakom

historien. Föreningen är grundad i denna ursprungliga enhet som det absoluta. Romantikerna

strävar efter att återupprätta denna ursprunglighetens enhet. Man tänker sig att denna

ursprungliga enhet går att nå genom intuition, en sorts omedelbar visionär åskådning. Syntesen,

föreningen mellan olika företeelser, var eftersträvansvärd i romantikens verklighetsförståelse.

Man menade att det var uppenbart att det fanns en erfarenhet av splittring mellan natur och ande, objekt och subjekt, faktiska historiska villkor och abstrakta strävanden, vilka karaktäriserade verklighetens villkor.261 5.2.1. Ralph ...

I detta djupborrande i den mänskliga naturen sökte Emerson efter “the aboriginal Self”. Emerson

tänkte sig att han skulle kunna frilägga ett ursprungligt medvetandetillstånd varur människan

skulle kunna resa sig upp till högre dimensioner i verkligheten och bli gradvis medveten om den

egna delaktigheten i naturen – naturen uppfattad i andliga termer. I detta perspektiv ska

Emersons begrepp om självtillit förstås. Kallelsen till självtillit handlar om att konfrontera

universum ur djupet av det egna jaget, det specifikt unika. Emerson menade att vägen till livet

och universaliteten stod att finna i jaget. 264 I Emersons andliga undersökning av mänsklig

erfarenhet menade han sig finna bevis för att personligheten i sina andliga djup var organiskt

sammanflätad med allt levande och framförallt med det gudomliga.

Phineas Parkhurst Quimby (1802-1866) räknas som den stora inspiratören till New Thought-tänkandet.

Quimby stod för en filosofisk idealism, där ”Sinnets” kraft och makt var fundamental

såväl som orsaksgivande. Han undervisade om att människans sinne är kapabelt att spränga alla begränsningar därför att det är skapat av samma substans och material som universum självt. Allt

sinnet förmår visualisera kan det skapa. 268 I Quimbys system är helandet av kroppen och sinnet centralt. Quimby utvecklade en form av mentalt helande som vilade på positivt tänkande, på

affirmationer. Mary Baker Eddy, en patient som Quimby helade, kom senare att kombinera

Quimbys läror med kristna termer i sin egen rörelse Christian Science. Ralph Waldo Trine och

Horatio Dresser är namnen på andra viktiga personer som utvecklade det positiva tänkandet i

Quimbys anda. 269

Hos Quimby finns det en klar dualism mellan två typer av kunskap, mellan den här världens

föränderliga åsikter, den naturliga människans trosföreställningar eller nedärvda idéer, och den

oföränderliga visdomen hos den sant vetenskapliga människan. Allt han skrev var fullt av denna

konflikt mellan de två världarna eller, vetenskap och ignorans, visdom och åsikter. Denna

dualism återkom också i synen på människan där han pratade om den verkliga människan kontra den naturliga människan, eller sinneskunskapen kontra det andliga Sinnet. Den naturliga

människan, präglad av sinneskunskap, utsätter Sinnet för felaktiga resonemang som till exempel

kan leda till sjukdom. Den verkliga människan har som sin uppgift att bekämpa de felaktiga

resonemang som har trängt in i Sinnet.270

Sinnet består enligt Quimby av andlig materia. Denna materia är mycket påverkbar för våra

åsikter och idéer. Tankarna och idéerna i sin tur är också andlig materia fast i en annan

kombination än i sinnet. Tankarna och idéerna kan sås som ett frö i Sinnet. Varje idé har också

ett eget liv. Detta utrycker Quimby på följande sätt:

“… is the embodiment of an opinion resolved into an idea. This idea has life, or a chemical

change; for it is the offspring of man's wisdom condensed into an idea, and our senses are

attached to it.”271

Den kraft som idén får över oss beror på vilken tillit vi har till den. Om den kommer från någon

som vi litar på, så är det troligt att den tar makten över oss. Sinnet har enligt Quimby ingen

intelligens i sig själv utan är helt i händerna på de tankar som sås i den. När en tanke formas till

en idé, så utsöndrar idén en speciell doft. Denna doft, eller mentala atmosfär, var tillräcklig för att Quimby skulle kunna veta allt han ville om en patients problem. 272

Utifrån denna grundsyn förklarar Quimby varför sjukdomar uppkommer och hur de skall botas.

Han menade att den gängse synen på sjukdomar var vidskeplig, på samma sätt som man i tidiga

civilisationer hade försökt att förklara naturfenomenen med hjälp av varelser och gudar, men som man nu har fått en vetenskaplig och riktig förklaring på. På samma sätt förhåller sig den

konventionella läkarvetenskapen till Quimbys vetenskap. 273

5.2.3. Christian Science

Att vara kristen är för Eddy att göra precis som Jesus gjorde, snarare

än att tro på hans läror och hans undervisning om vem han var. Eddy delade på människan Jesus och Kristus. Jesus visade endast upp undren, han förklarade inte hur lärjungarna skulle göra för att utföra under. Christian Science avslöjar däremot vilka förhållningsregler som gäller för att mannen på gatan skulle kunna bota sjuka. Eddy menade att apostlarna utövade Christian Science utan att de själva visste om det. Kristusnaturen, från den högre verkligheten, är något alla kan få och utöva. 282.

“Science” omdefinierar Eddy som förståelsen av Guds lagar och Guds sätt att styra människan

och universum. Guds lagar är så mekaniskt förutsägbara att Eddy menade att helandet alltid

lyckas, så länge man håller sig till lagarna för hur helandet skall utföras. Eddy ansåg sig ha

upptäckt en lagbundenhet som människan tidigare inte hade varit andlig mogen för att varsebli.

Eddy tänkte sig att de andliga lagarna alltid skulle generera helande därför var hon avog till att

man skulle anlita konventionell medicinsk behandling vid sjukdom. Smärta var endast en

illusion. 283. 278.

 

5.2.4. Ralph Waldo Trines inflytande på Kenyons teologi:

I C. W. Emersons filosofi fanns det rum för andra tankar och läror än bara de traditionellt

kristna. Hans tänkande tog honom bortom bibelns uppenbarelse till de krafter som han ansåg

vara grunden för tillvaron. Dessa krafter kallade han för ”Sinnets krafter” ... 

Trines tänkande var genomsyrat av New Thought-filosofin. Detta tänkande var en sorts metafysisk hållning som bland annat hävdade att alla religioner skulle vara ett i vad han kallade för ”kärlekens religion”.

Ralph Waldo Trine skriver:

”The method is not difficult if we do not ... make it difficult. The principal word to be used is the

word – Open. Simply to open your mind and heart to this divine inflow which is waiting only for

the opening of the gate, that it may enter ... As to the realization of our oneness with this infinite

Life and Power, after seeing ... the relations it bears to us and we to it, the chief thing to be said is

simply, Realize your oneness with it ... You will feel a quite, peaceful, illuminating power that will

harmonize body, soul, and mind ... the voice of God is speaking to you ... This is to find the

Christ within. This is the new birth, the second birth.” 290.

. I Ralph Waldo Trines bok «Laws of Prosperity» uttrycks samma tankar som Kenyon senare kom att formulera i sin teologi. Här ses exempelvis tanken som skapande. Allt som krävs för att träda in i detta tillstånd är insikten om att människan egentligen är ett med den överflödande kraften som frambringar allting till materiell form. Om en människa tänker negativt uppstår negativa följder för denna person, medan positiva tankar föder rikedom och hälsa. 293.

“[Jesus] did nothing for the purpose of proving His solitary divinity … The life and triumph of

Jesus … marked a new era in human affairs … The mighty works performed by Jesus were not

exceptional, they were the natural and necessary concomitants of his state … the outcome of a

state to which all might attain if they chose … By coming into this complete realization of his

oneness with the Father … He has given an ideal of life, an ideal for us to attain to here and now,

that we could not have without Him ... Don´t mistake His mere person for his life and his

teachings, an error that has been made in connections with nearly all great teachers by their

disciples ... if you have been ... preaching a dead Christ ... ”let the dead bury the dead.” ... Teach

as did Jesus, the living Christ ... the Christ within ... This is the pearl of great price.” 295.

 

Trine hävdar att människan för att kunna ”se” Gud själv måste bli Gud. När denna insikt

etablerats i människans sinne, kan även de ”högre lagarna” och ”sanningarna” uppenbaras i

fullhet både för den enskilde och i en förlängning även för andra. 296.  Trine såg sin filosofi som en kärlekens religion där de i grunden gudomliga människorna själva skulle fungera som varandras frälsare efter modellen som ”storebror” Jesus skapat:

”… transformed the man Jesus, what royal – hearted elder brother, into Christ Jesus … for he

thus became our Saviour – he became our Saviour by virtue of pointing out to us the way … and

in the same sense we are all the saviours of one another, or may become so ... I am weak in some

point ... My friend is strong, he has gained through self – mastery.” 297.

 

Mrs. Eddy believed man to be in the image and likeness of God, Spirit: Therefore man is not material; he is spiritual.”

Hagin och Copeland. Copeland anses vara den förkunnare som är Hagins teologiska kronprins. 307. Copeland menar också att Hagin är hans andliga lärofader. 308. De båda var inte bara goda vänner utan de hade också en likartad teologi. Hagin menade att hans teologi, liksom Kenyons, kom direkt från Gud, och bör därför inte ifrågasättas. 309. Vid en närmare undersökning av hans teologi fann D. R. McConnell att Hagin kopierat Kenyon, dels sida för sida när det gäller böcker och dels tanke för tanke. 310.

Kenyon har en trikotomisk människosyn. Det innebär att han delar upp människan i tre delar

eller naturer som han kallar för ”kropp”, ”själ” och ”ande”. I hans tankesystem är dessa tre delar

rangordnade. Han hävdar med bestämdhet, vilket också Mary Baker Eddy gör, att människan är

en ande, det vill säga anden ges en särställning. Själen och kroppen är sekundära naturer. En

central tanke hos honom är också att människan tillhör två världar. I det han kallar för den

”fysiska världen” dväljs människans kropp och i det som beskrivs som den ”andliga världen”

existerar människans själ. Denna dualistiska verklighetsbeskrivning får i hans tänkande

konsekvensen att kroppen och själen på grund av sina naturer är oförmögna att ha kontakt med

den andliga världen i vilken Kenyon, och Eddy, placerat Gud. Däremot menar Kenyon, precis

som Trine, att människans ande samexisterar med Gud i den andliga världen genom själens

väsenslikhet med Gud. Det är alltså bara människans ande som kan ha kontakt med Gud och det är endast människans ande, menar Kenyon, som kan bli frälst. 311 Hagin har här samma

uppfattning om människans konstitution och belägenhet som Kenyon:

”… man is not a physical being. Man is a spirit… Man is a spirit, who possesses a soul, and who

lives in a body.” 312

 

”God´s reason for creating Adam was his desire to reproduce Himself … He was not a little like

God. He was not almost like God. He was not subordinate to God even.”313

Hagin: ”God led me ever so slowly into responding to spiritual things. One almost has to by-pass the brain and operate from the inner man (the heart or spirit) to really get into the things of God.” Hagin 1982 s. 27. 312 Hagin 1981 s. 27. 313 Copeland ... 

Kenyon ger en speciell tolkning av vad som kan ha orsakat syndafallet, han kallar det för ett

”högförräderi”. Genom detta ”högförräderi” kom vad han kallar för ”den andliga döden” in i

mänsklighetens liv. Kenyon ger begreppet andlig död en speciell tolkning, som speglar hans

teologiska grundsyn. Den andliga döden ger för Kenyon upphov till en ny natur, vad han kallar

för en ”satanisk natur”. Enligt detta tänkesätt kom den andliga döden in i människans ande, vilket fick till konsekvens att människans ande, vilket även Quimby menar, blev separerad från Gud. Den andliga döden är alltså detsamma som, menar Kenyon, att ha Satans natur i sin ande.

Copeland: I said, ’What?’ He said, ’A born-again man defeated Satan. The first-born of many brethren defeated him.’ He said, ’You are the very image and the very copy of that one.’ I said, ’Goodness gracious ... And I began to see what had gone on in there, and I said, ’You don´t mean, that I could have done the same thing?’ He said, ’Oh yeah, if you´d had the knowledge of the word of God that He did, you could´ve done the same thing, ’cause you´re a reborn man, too.” Copeland 1988? CRI.

322 Kenyon 1969 s. 41ff, 46. Jfr. Copeland: “Man was created to function on God´s level. Adam walked on that level in the Garden of Eden; but when he disobeyed God, he fell from this position of fellowship and oneness with God. It took Jesus coming to earth as a man to reclaim the authority that Adam gave over to Satan … as a born-again believer, you have the same spiritual capacity that Jesus has.” Copeland 1979 s. 15.

323 Kenyon 1969 s. 158f. Copeland har utvecklat en lära om att Gud har en kropp. Copeland påstår vidare att han vet längd och vikt på Gud. Copelands lära överensstämmer här med mormonernas syn på Gud och hans kropp.

Kenyon menar att försoningen ger den troende människan förmågan att ”stå” inför Fadern utan

känsla av fruktan, fördömelse eller underlägsenhet. Den pånyttfödda troende människan har genom försoningen en ny natur, hon är av en ny art, ett nytt slag, menar Kenyon tillsammans med Trine. Den troende blir av med den gamla naturen, Satans natur, och får åter en ”gudomlig natur”.

Människan blir som Adam var innan han dog andligen, menar Kenyon. Denna tanke uttrycker

Kenyon också med idén att den troende får samma natur och väsen som Jesus, hon blir

en ”Jesus”, en inkarnation i samma utsträckning som Jesus av Nasaret. Jesus har tagit bort effekten av andliga döden, som drabbade Adam i syndafallet, genom sin egen ”andliga död” och har på så sätt, resonerar Kenyon, givit Gud den ”lagliga” rätten att ge människan sin egen ”natur”. 325.

Den kristna människan, med sin nyskapade natur, har i sin ande fått Jesu ”fullhet”, vilket innebär

att hon måste låta förnya sinnet så att sinnet blir underkastat den pånyttfödda anden. Kenyon

menar att synd är att bryta ”kärlekens lag”. Tillåter man själen och kroppen att störa relationen

mellan Gud och den egna anden, så bryter den troende inte bara mot kärlekens lag, utan även

mot ”trons lag”. Men om den kristne har ett rättfärdighetsmedvetande och inte ett mot tron fientligt syndamedvetande, skall identifikationen med det gudomliga leda till seger över själ och

kropp, och inte till nederlag. Den pånyttfödde troende tillhör, enligt Kenyon och Trine, en ny ras

av supermänniskor. Dessa övervinnarmänniskor skall behärska ”omständigheterna” och inte

tvärtom, konkluderar Kenyon.326

Det fysiska, själens och kroppens sfär, skall underordnas andens herravälde genom att man lever ett liv i vad Kenyon, och även Trine, kallar för ”uppenbarelsekunskap”. Det är av yttersta vikt att den troende vet ”vem hon är”, och vad det innebär. Har man fått fatt i dessa lärdomar lever man i ”uppenbarelsekunskap”.

325 Kenyon 1969 s. 151: ” If the Incarnation is a fact, Christianity is supernatural. Every man who has been born again is an Incarnation. The believer is as much an Incarnation as was Jesus of Nazareth.” Copeland uttrycker öppet människans gudomlighet: “You need to realize that you are not a spiritual schizophrenic – half-God and half-Satan – you are all-God.” Copeland 1982a s. 2. 326 Kenyon 1971 s. 38.

Jfr. Hagin: ”Vi måste lära oss att låta vår ande behärska vårt sinne om vi skall kunna leva som segerrika kristna. Att vandra i tro betyder att vandra i enlighet med Ordet, och att låta vårt hjärta och den invärtes människan behärska oss.” Hagin 1986 s. 32. 327 Kenyon 1969 s. 212.

Gloria Copeland, Kenneth Copelands hustru, poängterar: ”As a believer, you are in authority in the earth over Satan and sickness and disease.” Copeland 1981 s. 13.

Helandet ser Kenyon som ett redan fullbordat faktum. Egentligen behövs varken tro eller bön för att ta emot helande. Instrumentet för helande är ”munnens bekännelse”. Man kan säga att bekännelsen baserar sig på uppenbarelsekunskap. Brist på rätt kunskap leder till att sjukdomen får fäste i den troendes kropp, anser Kenyon. En negativ bekännelse, alltså när man talar om att man är sjuk för sig själv eller någon annan, bjuder in ”satan” och ”sjukdom” i livet. 329.  Den pånyttfödde skall, enligt Kenyon, bekänna sin rättfärdighet

i Kristus, ”vem man är i Kristus”. Sjukdomarnas källa ligger alltså på det andliga planet och

bör därför bekämpas på det andliga planet. Sjukdom och död har Jesus redan andligen besegrat i försoningen. Den troende behöver därför inte som andlig varelse fortsätta leva i sjukdom.

I bönen demonstreras alltså främst den lagliga rätt som den troende har i Kristus, rätt till hälsa, överflöd och framgång. Det naturbyte som Kenyon anser äger rum i omvändelsen, från ett tillstånd där människan är andligt död till att bli ett andligt levande gudomligt väsen, ger den troende laglig rätt att använda ”namnet Jesus” mot Satan i bönen. Detta ”användarnamn” skall alltid verka seger för den troende och uträtta det han bett om, hävdar Kenyon i likhet med Trine. 335.

333 Kenyon 1981 s. 50. Hagin uttrycker samma tanke: ”Believe it first, and then you will have it. If you believe you have something, you are going to thank God for it. Faith is actually thanking God for something which you already possess, but which has not yet materialized. However, you know that it is yours and you possess it. You possess it without seeing it.” Hagin 1979 s. 32. 334 Kenyon 1970b s. 6.

Det fungerar när du säger det eller när du ber, för i Mark 11:22 står det: ”Ni skall tro på Gud” (eller: ha Guds tro). Och i vers 23 och 24 läser vi: ”Sannerligen, om någon säger ... och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror ... tro att ni skallfå allt det ni ber om i er bön, då blir det så.”(NT81) ... Det största som någonsin kommer att hända dig, sker när du helt kommer in i detta. Ditt intellekt och dina yttre sinnen kommer att försöka hindra varje steg du tar i denna riktning, för om det naturliga sinnet inte är fömyat genom Ordet, vill det hålla dig kvar i det naturliga. Men det finns en andlig värld, som vi kan komma in i ... En felaktig bekännelse är en bekännelse av nederlag och av Satans överhöghet. När du talar om hur djävulen lägger hinder i vägen för dig, hur han hindrar dig från att lyckas, hur han håller dig sjuk, då bekänner du nederlag. En sådan bekännelse förhärligar bara djävulen. Det vi bekänner ska vittna om den sanning vi tror på. Det ska bekräfta vad vi tror på.” Hagin 1984 s. 22f. 335 Kenyon 1970b s. 6.

Jesus handlade i enlighet med den gudomliga natur han hade, och blev så en gud. Detta

exempel bör den troende följa eftersom Jesus är människans äldre broder. Detta betyder att Jesus gått före människan på vägen från fallen varelse till en gudomlig varelse. Adam var precis av samma sort som Gud, innan syndafallet, menar Kenyon.

”Nu är det så att uppenbarelsekuppenbarelsekunskap och naturlig kunskap ofta går tvärs emot varandra.” 360.

Han menar att förnuftet alltid skall underordnas anden. En troende som låter själen styra, beskriver Ekman som en person som inte insett ”vem hon är i Kristus”. Själen fungerar i Ekmans teologi som en mottagare för desinformation från djävulen. Därför måste själen, i hans religiösa tänkande, kontrolleras av anden. 361.  Alla olika själsförmögenheter skall, precis som i Trines tänkande, alltså styras av den troendes verkliga jag: ”Ditt förstånd har hittat sin plats och överskrider inte längre sina befogenheter utan underordnar sig din ande. Det övernaturliga styr.”362.

Jfr. Hagin: ”Alltför ofta ser vi på tingen ur intellektuell synvinkel och strävar efter att reda ut dem med vårt förnuft. Men inte någonstans säger Bibeln att Gud leder oss genom våra sinnen och vår själsverksamhet”. Hagin 1984b s. 10. 361 Ekman 1992d s. 25: ”… genom sin Ande över din ande … så att din själ och din kropp underordnar sig impulserna från himlen och inte från djävulen, köttet och världen.” Se även s. 14, 21. 362 Ekman 1985 s. 41f.

Jfr Hagin: ”One almost has to by-pass the brain and operate from the inner man (the heart

or spirit) to really get into the things of God.” Hagin 1982 s. 27.

Ekmans önskan för alla troende är att det skall vara naturligt att leva i det övernaturliga:

”Det är när vi börjar lära känna den helige Ande som vi blir mer hemtama i det övernaturliga …

”bli vana” att vandra i det övernaturliga … in i det element som är det naturliga för oss.” 368.

Ekman menar, precis som Eddy, att Guds avsikt med Jesus var att lyfta människosläktet upp på

en högre nivå:

s. 16: ”Om Gud har fött dig på nytt och placerat Jesus Kristus genom den helige Ande i dig så är du vad Jesus Kristus är.” [fet stil i original]

Jfr. Hagin: ”Vi är ett med Kristus. Vi är Kristus.” Hagin 1987 s. 23. 371 Ekman 1995a s. 77. 372

Ekman poängterar, precis som Kenyon, att Jesus avklädde sig sin gudomlighet för att

bli en vanlig människa:

“Han avklädde sig sitt majestät! (se Fil 2). Han avklädde sig allt det han hade rätt till i himlen och

som var hans ... blev fattig för att vi skulle bli rika ... Han kom ned från himlen och iklädde sig

tjänardräkt, trots att han var Gud Son. Han var människa i alla sammanhang, och han gjorde inte

några under eller tecken intill dess att han blev uppfylld med den helige Ande.” 374.

Ekmans tal om att vara fylld av Anden får den betydelsen att Jesus som människa måste lita till

de andliga gåvorna för att kunna göra under och tecken. Jesus gjorde inte mirakler därför att han

var Gud, vilket Eddy också anser. 375.

Jfr. Hagin: ”han ”lade åt sidan” eller ”avklädde sig” ”sin mäktiga kraft och härlighet” när

han kom till världen, trots att han var Guds Son.” Hagin 1989 s. 13. 375.

Jfr. Hagin: “You are as much the incarnation of God as Jesus Christ was. Every man who has been born again is an incarnation and Christianity is a miracle. The believer is as much an incarnation as

was Jesus of Nazareth.” Hagin 1980c s. 14.

Ekman reducerar alltså i praktiken Jesu gudomlighet genom att påstå att uttrycket ”Människosonen” visar på att den inkarnerade endast är en människa som måste bli döpt i Anden för att exempelvis komma in i vad Ekman kallar ”smörjelsen”.

Med rätt insikt och med rätt handling tycks Ekman mena att skillnaden mellan Jesus och den troende är försvunnen. Om det är så att det endast är en gradskillnad och inte en väsensskillnad mellan den troende och Jesus Kristus, kan naturligtvis den troende genom Jesu ”sonskap” också på samma sätt som Jesus, vara en ”människoson”. Det bestående intrycket av Ekmans kristologi är att den är konstruerad, precis i Kenyons teologi, för att förklara den troende människans nya position och nya obegränsade resurser.

Jfr. Copeland: “As a born-again believer, you have the same spiritual capacity that Jesus has. If you spend time studying and meditating in God’s Word and living in the Word the way Jesus did,

then you can have every ounce of faith, wisdom, and understanding operating in you that Jesus had during His earthly ministry.” Copeland 1979 s. 15f. 379 Ekman 1995a s. 76.

Jfr. Copeland: “Man was created to function on God’s level. Adam walked on that level in the Garden of Eden; but when he disobeyed God, he fell from his position of fellowship and oneness with God. It took Jesus coming to earth as a man to reclaim the authority that Adam gave over to Satan … as a bornagain believer, you have the same spiritual capacity that Jesus has.” Copeland 1979 s. 15.

380 Ekman 1995a s. 79. Jfr. Hagin: ”Om Jesus hade gått omkring och utfört sin tjänst som Guds Son, hade han inte behövt bli smord. Eller, om han hade betjänat som Gud, manifesterad i köttet, skulle då Gud ha behövt bli smord? Hagin 1989 s. 13. 381 Ekman 1995a s. 82. 382 Ekman 1992g s. 20.

Jfr. Hagin: ”Detta är vår identitet! Kristus är huvudet; vi är kroppen. Vi är Kristus ... Kristus är på Faderns högra sida i sin uppståndelsekropp av kött och ben. Vi befinner oss här som hans representanter – inte bara kollektivt utan även individuellt.” Hagin 1986b s. 94.

Lagen” och de juridiska drivkrafterna i JDS-läran är viktiga därför att ”synden” och ”syndaren”

måste behandlas i enlighet med lagen, skriver Ekman. Gud kan inte behandla synden på ett godtyckligt sätt utan även Gud måste följa lagen.397 Gud är rättfärdig, skriver Ekman vidare, och det betyder att när Adams andliga död är omintetgjord genom JDS-läran, äger människan återigen

laglig rätt att med en helt ny ställning stå inför Gud. Ekman beskriver utförligt i sin teologi vad

denna ”lagliga rätt” innebär för den troende. Den troende sägs bland annat ha ”laglig” rätt till helande.

Ekman tänker sig, precis som Kenyon, att Gud har ”tro”.

När Ekman i citatet ovan talar om att råda menar han att den troende människan återfått Adams ställning som gud över världen. Det är i denna bemärkelse som människans skall råda.

Vad hindrar den troende från att använda denna ”tro”? De största hindren för den troende människan att använda tro, är enligt Ekman brist på insikt och tro. Ekman menar att den troende är omedveten om att hon egentligen äger ”tro” ... 

Ekman menar att det är viktigt för bibelskoleeleven att förstå: ”Vem du är.

401 Ekman 2002 s. 83f. Ekman beskriver hur Gud har tro, en tro som också den troende har. Ekman säger att Gud skapade genom att tro, genom att visualisera sin dröm. Jfr. Copeland: ”God’s faith-filled Word was the original force in the universe. At creation, God set into motion what I call the law of Genesis, dictating that every living thing would produce after its own kind.” Copeland 1980 s. 8. 402 Ekman 1985 s. 15.

Jfr. Copeland: “God is a faith being. You are born of God. You are a faith being … The force of faith is released by words. Faith-filled words put the law of the spirit of life into operation ... 

Ekman menar att människan har ett kraftfullt ”vapen” i vad han kallar för ”sinnet”. Vilken funktion tillskriver då Ekman detta kreativa sinne? När väl den troendes identitetsgrund är fastställd använder Ekman, på samma sätt som man gör i New Thought tänkandet, denna identitet som ett fundament för att exempelvis etablera medvetenhet om den rättighet och potential som den troende själv äger för att exempelvis ”föda fram” bönesvar. Det kreativa sinnet är ett andligt verktyg som andemänniskan kan använda för att i verkligheten etablera sådant som inte ännu synliggjorts. Annorlunda uttryckt är det kreativa sinnet samma sak som ”hjärtats tro”. 

Den troende äger nu den position och ”identitet” som Adam hade innan fallet och på denna positionkan den troende utöva samma ”rådande” som Adam. Den troende är alltså återinsatt i detta ”rådande”. Därför måste den troende, menar Ekman i likhet med Trine, utifrån den nya identiteten börja tänka och agera rätt: ”De kan komma tillbaka till den frihet, till det rådande, som de haft från början, ja, till ett ännu bättre sådant än de hade när de vandrade som Adam och Eva tillsammans med Gud i lustgården.” 406.

Det är i den andliga världen som den troende skall börja ”råda”, det vill säga utöva gudomlig auktoritet. Andens värld är den ”plats” som symboliseras av det tillstånd Adam levde i innan fallet.

Genom ”tron” placerar alltså Ekman den troende på den plats Adam ägde innan fallet. I Ekmans

teologi och i Trines tänkande kan en strukturerad visualisering, eller kreativ fantasi, ta sin utgångspunkt i människans nya identitet och ”plats”, och från denna skapa ”bönesvar”:

Jfr. Kenyon: ”God cannot communicate with your through the Senses … He can communicate with your spirit.” Kenyon 1942 s. 18. 409 Ekman 1992a s. 4: ”Vi behöver få uppenbarelsekunskap … från himlen, så att det uppenbaras för oss och går in i vår ande … vad Gud har lagt in i och investerat i namnet Jesus och överlåtit åt dig; auktoriteten som finns i namnet Jesus, då börjar du handla på ett helt nytt sätt.” Se också Ekman 1992b s. 19: ”Han [Gud] talar i din ande exakt vad du skall göra.”

Både Ekman och Kenyon undervisar om att man kan få fullkomlig kunskap om Gud i detta livet. Båda gör anspråk på att tillhandahålla en kunskapsväg som gör att den troende kan spränga de fysiska gränserna. Båda skapar också två klasser av troende; de som har de rätta insikterna och de som inte har. Om den troende har rätt kunskap, så kan hon alltså leva i en verkligare verklighet än den vanliga:

”We are not common folk. This Revelation Knowledge lifts us out of the common place into the super-realm. You are the real supermen and superwomen. You have gone outside of the realm of the senses, outside the realm of Sense Knowledge, and you have passed over into the realm of God, the spirit realm.”412. 

Kenyon citerar flitigt 2 korinthierbrevet kapitel 5 och vers 17, där det sägs att när någon är i Kristus

är denne en ny skapelse och det gamla förgånget. Orsaken till att just denna bibelpassage är så

populär beror på att Kenyon anser att stället betyder att den troendes ande blir nyskapad och levandegjord. I den speciella mening som Kenyon utgår ifrån när han talar om den troende som superman eller superkvinna. 415. Bibelstället används även av Hagin, Copeland och Ekman för att precis som Kenyon förklara att den troendes ande är pånyttfödd och nyskapad, det vill säga att den natur Adam ägde innan syndafallet åter har blivit den troende människans egendom.

Ekman menar att det egentligen var tänkt att Adam skulle leva genom ”uppenbarelsekunskap” och hämta liv och kunskap från Gud genom sin egentliga varelse, anden. Om människan får tag i ”sann” information producerar detta alltså ”liv”, Guds liv, medan falsk information producerar ”andlig död”. Adams ande dog direkt i syndafallet, medan människans ande uppstår ”direkt” i frälsningen och därför är den troende i ett enda nu allt som Adam var innan fallet:

”Det betyder att vi får tillbaka rätt ställning inför Gud. Den ställning som Adam tappade. Adam kunde umgås med Gud utan känsla av skuld, skam eller mindervärdighet innan syndafallet och Gud var tillgänglig för Honom på alla livets områden. Efter syndafallet var det inte längre så, men i Kristus Jesus har Gud öppnat vägen, så att var och en som tror på Jesus åter har fått rätt ställning inför Gud, Gud blir återigen tillgänglig för oss på alla livets områden, precis som för Adam.”417

Jfr. Kenyon: “The moment a man knows that he has a legal right to stand in the Father’s presence, just as freely as Jesus, that moment Satan’s dominion over him ends.” Kenyon 1970 s. 6. the hidden

man. Jfr även Kenyon: “ … walk as Jesus walked, without any consciousness of inferiority to God or Satan, [därför att] you will have faith that will stagger the world …” Kenyon 1969b s. 53.

Jfr. Hagin: “Man was created on terms of equality with God, and he could stand in God´s presence without any consciousness of inferiority.” Hagin. 418 Jfr. Kenyon: ”They have the Nature of God … the ability of God.” Kenyon 1945 s. 82.

: Grundstenen i det teologiska bygget är antropologin, där människan tillskrivs väsenslikhet

med Gud och i princip utrustas med liknande förmågor som Gud.

En pånyttfödd troende, som tillägnat sig Ekmans teologiska insikter skulle kunna säga att ”jag är

Gud” och att ”jag är Jesus”. Som vi såg i kapitel 5 gör exempelvis Hagin sådana uttalanden. Ordet ”förstfödd” skall vidare förstås mot bakgrund av vad som tidigare sagts om Ekmans adoptianism. Jesus återfår sin tidigare avklädda gudomliga status när Anden sänker sig över honom i dopet.

På ett liknande sätt föds också den troende åter till sin gudalika natur när Anden omskapar

den invärtes människan, anden, till gudslikhet. Detta betyder också att ordet ”storebror” får en

speciell ekmansk betydelse. Det är inte bara en metafor utan en verklig identifikation.

Både det icke-asketiska draget och det dualistiska blir här synligt. Kroppen och själen både bejakas och samtidigt ”nedvärderas” genom att underställas den del i människan som utgör hennes egentliga sanna väsen. Själen och kroppen är mindre viktiga därför att de inte kan erbjuda den troende andlig information om hur den andliga verkligheten egentligen skall förstås, och hur det andliga livet skall levas. Det är här både fråga om en ontologisk och en epistemologisk rangordningsskillnad.

Ekman menar att människans tro är Guds tro. Gud är en Gud som är tro, eller har tro. 434. Bland de moderna gnostiska rörelser/personer jag studerat nämner nästintill alla gnosis som det medel som i sig befriar människan från okunskap och ofrihet, och som ger människan ”frälsning”. AnnaStina Wrethammars syn på människan är ett exempel på en modern gnostisk uppfattning. Hon menar att hon är gudomlig, att gudagnistan i henne står i samklang med alltet. Se Franck 1998 s. 40ff. 435 Ekman 1985 s. 14.

Kenneth Copeland skriver i boken Överflödets lagar utgiven på Livets Ords Förlag 1985 s. 17, att Gud skapade världen och materian genom trons kraft. Copeland ser ”tro” som en andlig energi. Ekman

har fortfarande synen att Gud skapade verkligheten genom sin egen tro. Den troende människan sägs vara resultatet av Guds dröm, av Guds tro. Ekman menar också att den troende äger samma tro som den Gud använde för att skapa. Ekman 2002 s. 84.

Den troende äger enligt Ekman samma tro som Gud. Därför menar Ekman att den troende kan använda sig av tro precis som Gud använder av tro för att åstadkomma saker. Den tro Gud använder är densamma som den troende äger i sin ande ... 

Därför kan den troende personen tro på sin egen tro, som är av samma slag som

Guds. Tron är en egen storhet som den troende kan hantera för att uppnå olika mål. Tron ger

den troende kunskap och insikt som andra människor inte har:

”När du använder tron blir den verksam och aktiv … Gud själv har tro och det är den tron som han ger oss och när den tron kommer i funktion hos oss, då ger den övernaturliga resultat …

Gud är en trosgud. Han har tro, och han utövar sin egen tro.”439. 436 Ekman 2002 s. 83f.

Läsaren kan här lägga märke till Ekmans grepp att jämställa och identifiera hjärtats tro

hos Gud med hjärtats tro hos människan. Människan äger alltså samma tro som den Gud har och utövar. Ekman menar också att människan är en andlig varelse och att det är med anden som människan tror. Ekman 1985 s. 34.

Tro (gnosis) kan också ses som en form av informationsterori. Det är genom tron (gnosis), som den troende orienterar sig både i den andliga världen och i den vanliga världen. Tron (gnosis) fungerar som en vattendelare som skiljer andlig information från själisk. 442. Gnosis kan i Ekmans tänkande liknas vid ett navigationsinstrument, som skall leda till källor som är tillräckligt andliga för att föra den troende uppåt i en ständigt stigande spiral av andlig utveckling. Om man sätter in Ekmans syn på tro i ett ”informationsteoretiskt” perspektiv träder ett intressant mönster fram, där trons rent andliga natur blir synlig. Tro är av gudomligt ursprung, den är andlig. Tron i egenskap av ett objekt, är hos Ekman en säker information mellan Gud och människans ande. Tro kan också tänkas som en behållare, eller ännu hellre en ledning, där uppenbarelsekunskap färdas

från den andliga sfären in i den troendes ande. 443. Den troende behöver och lever av ”information” och den troendes kvalitet bestäms också av informationens kvalitet och natur:

“Vi behöver få uppenbarelsekunskap ... från himlen, så att det uppenbaras för oss och går in i vår ande ... vad Gud har lagt in i och investerat i namnet Jesus och överlåtit åt dig; auktoriteten som finns i namnet Jesus, då börjar du handla på ett helt nytt sätt.444

443 Ekman beskriver att ord är containers som är fyllda av Guds ande och liv. Ord och tro kan kopplas samman därför att Ekman menar att den Gud som är tro, talar ord av tro. Tron bär med sig uppenbarelsekunskapens ord från Gud som till naturen är ande, till den troende som också till naturen är ande. Informationen som färdas mellan Gud och människans ande kan också ses som en kodad fil som Djävulen inte kan komma åt, eller impregnera med desinformation. Därför är det viktigt för den troende att låta anden styra över resten av hennes varelse. Se Ekman 1985 s. 89. 444 Ekman 1992a s. 4.

Även om inte tron i sig är frälsande, så får tron i Ekmans teologi funktionen av gnosis, en funktion där tron/gnosis förmedlar sann andlig kunskap som endast kan uppfattas av någon som tidigare erhållit rätt tro/gnosis. Okunskapen, alltså bristen på

rätt tro/gnosis, ser Ekman tillsammans med andra nygnostiker som det stora problemet för

mänskligheten, alltså något som håller tillbaka en andlig utveckling. Åtminstone för den enskilde individen.

I den gnostiska grammatiken ingår en uppdelning av kunskapen i två olika typer, en andlig och en knuten till den sinnliga verkligheten. Här finns en tydlig parallell till Ekmans tänkande. Ekman delar in kunskapen i två naturer.

Ireneus skriver: ”Error, indeed, is never set forth in its naked deformity, lest, being thus exposed, it should at once be detected. But it is craftily decked out in an attractive dress, so as, by its outward form, to make it appear to the inexperienced … more true than truth itself. … and because their language resembles ours, while their sentiments are very different, …”453

“Prayer is energy, vision, and influence that we direct with our attitudes that is constant. … we all have this creative power that comes out of us that influences what happens to ourselves in life, influences others, and the culture. Depending upon our thoughts and wishes, this power can either have a very positive or negative effect ... Prayer power goes out and creates that future and reality.”492 Ekmans syn på bön påminner i hög grad om Redfields koncept. Ekman menar också att den troende människan kan använda den inneboende kreativa kraften för realisera olika mål.

Det följande citatet från Redfield rymmer många överensstämmelser med Ekman tänkande:

”One of the things I talk about in my new book is that we can strengthen our prayer power ...

First you have to get your thoughts right, where you are using your prayer power correctly, and then the power will get turned up within you. This is a matter of creating with the power of our faith and expectation and visualizing … ”493 Ekman talar precis som Redfield om vikten av att först lära sig att tänka rätt tankar och att dessa tankar tillsammans med ”munnens bekännelse”kan framskapa det man i sinnet föreställt sig.

Den andre Adam, Kristus, har genom en andlig försoningsdöd återköpt människans rättighet att återigen fungera som denna tillvaros ”Adam”, denna världens Gud. För att budskapet om människans inneboende potential verkligen skall framgå med full tydlighet, beskrivs den troende också vara av samma slag eller natur som Jesus Kristus. Det är i människans ande som naturlikheten eller väsenslikheten med Kristus ligger. Den troende har alla förmågor som Jesus

hade under sitt jordeliv. Ledande gestalter inom den internationella trosrörelsen menar att

troende människor och församlingar verkligen är Kristus. Gränsen mellan Kristus och den

troende har åtminstone i teorin försvunnit. Gnostisk kristendom sammanställer, i högre eller lägre grad, den troende med Gud och Kristus.

 

8.3. Förlusten av transcendensen:

Ulf Ekmans teologi kan ses som ett uttryck för sekulariseringen, om man med sekularisering menar att kristna övertygelser i allt mindre grad genomsyrar kulturen. Jag har redan nämnt urholkandet av den kristna skapelsetanken. Till detta kan också läggas förlusten av tron på en personlig och transcendent makt. Man kan iaktta en liknande tendens i Ekmans teologiska program, där det också har skett en urholkning av skapelsetanken. Som vi sett har hos Ekman den för den kristna traditionen nödvändiga skillnaden mellan skapelse och skapare upphävts.

Ekmans teologi kan i detta avseende sägas vara ett uttryck för samma traditionsförlust som

präglar den övriga kulturen. Samma sak kan sägas om Ekmans gudsbegrepp. När man som i

Ekmans teologiska tänkande bryter ned skillnaden mellan Gud och människa, och identifierar människan med Gud, försvinner automatiskt den urkristna tanken på Guds transcendens, där Gud är Gud och människan människa. Detta får stora konsekvenser för hela det kristna trosinnehållet. Termer som förtröstan och hopp får en helt ny innebörd. Det är svårt att undgå tanken att i Ekmans trostänkande är det på det egna jaget man skall förtrösta.

Även immanenstanken genomgår en motsvarande förändring. Om gränsen mellan skapare och skapad upphävs innebär det att Gud som resultat riskerar att bli enbart immanent. En sådan form av immanens, nära förbunden med ett antropocentriskt tänkande, bygger dock återigen på en sammanblandning av skaparen med det skapade. Det blir en förlust både av en äkta transcendens och av en äkta immanens, sett ur en traditionell kristen synvinkel.

Den allmänna gnostiska anda som är närvarande i samhället möter i Ekmans tänkande inget motstånd. Tvärtom förstärks dessa tendenser eftersom han ytterligare spär på förlusten av den kristna tanken på en god och samtidigt transcendent Gud. Ekmans teologi kan läsas som ett exempel på hur man i en religiös gnosticism ”kapar bort” transcendensen. Skillnaden mot en sekulär gnostiker som Sartre, som medvetet kapar bort transcendensen, blir mycket liten.

Skillnaden blir ännu mindre om man betänker att det hos en tänkare som Sartre finns en

benägenhet att gudomliggöra jaget.497

Samma glömska i förhållande till det kristna arvet som kommer till uttryck i exempelvis den profana existentialismen, finns även hos Ulf Ekman. Vad som finns kvar både i den profana och i den kristna gnosticismen, sedan transcendensen gått förlorad, är människans gudomliggjorda jag.

Nei, vi er ikke ferdig ennå, vi må ha med det følgende:

https://neitilislam.blogspot.com/2019/01/kjrligheten-godheten-og-livets-tre.html

 

https://neitilislam.blogspot.com/2019/02/er-du-spr-kan-du-avtale-gud.html

 

https://neitilislam.blogspot.com/2016/11/allah-hvem-sier-du-han-er-allah-skapt.html

https://neitilislam.blogspot.com/2012/10/thes-islamofobi.html

 

https://neitilislam.blogspot.com/2021/07/treenigheten-og-vare-dagers-totalitre.html

 

https://neitilislam.blogspot.com/2012/11/samme-gud-samme-vei-samme-utgang_1.html

 

Mennesker kjenner forskjellen mellom godt og ond. Det har kunnskap om alt? Ved å skaffe seg denne kunnskapen gjennom å spise av treet som nettopp ga mennesket denne evnen, måtte de synde, sett ut fra Guds perspektiv. Å ville ha kunnskap om ondt og godt var altså en villet synd. I dag hoverer vi med denne kunnskapen. Noen tror de vet hva som er det gode å gjøre, de står alltid for «det gode», de er «de gode». Dette betraktes ikke som noen synd, snare tvert imot. I virkeligheten blir synden større jo «bedre» man blir eller gjør seg, eller jo bedre man tror om seg selv og ens godhet.

Kabbala? I kabbala tales det om emanasjoner, se omtale av Ken Johnson over, The Gnostic Origins of Calvinism.

De hebraiske navnene vanligvis gitt til de ti sefirot er keter (krone), chokma (visdom), binah (forståelse), chesed (godhet), gevorah (styrke), tiferet (skjønnhet), netzach (triumf/dominans), hod (storhet/empati), yesod (grunnvoll) og malkhut (herskende/suverenitet). I tillegg er det ofte at et ellevte sefira kommer fram på treet ...

Nåde kan ut fra Livets Tre sies å flyte aktivt og målrettet fra Guds krone og Gud selv i ett evig øyeblikk ned i visdommen, og logisk – men ikke nødvendigvis kronologisk - over fra visdommen over til og inn som en integrert del i Fornuften eller Logos og derfra – på samme måte - ned i Skjønnhet(en) som igjen via Den hellige Ånd eller Daa’t er i treenighet og par med Barmhjertigheten, som er det sefirot eller det beger eller den akkumulator som fundamenterer Guds selektivt distribuerte NÅDE på malkhut-planet, dvs i menneskets materiell og sjelelige billedplan, dvs i menneskets medfødte, men sterkt svekkede gudsbilde som via Guds aktive kjærlighet i nåde gjør vår utvelgelse sikker og for evig trygg, idet vi ikke kan motstå Guds nåde og dessuten slik at bare Guds utvalgte kan stå i nåde og ha visshet inntil sikkerhet på at den opprinnelige gudsrelasjon før syndefallet gjenopprettes for evig og alltid.

Kristus er Guds nåde i aktiv kjærlighet sammen med Den hellige Ånd, og vi blir frelst ved Kristus, som er Livets tre, som vi får spise av.

-

Nåde kan ut fra Livets Tre sies å flyte aktivt og målrettet fra Guds krone og Gud selv i ett evig øyeblikk ned i visdommen, og logisk – men ikke nødvendigvis kronologisk - over fra visdommen over til og inn som en integrert del i Fornuften eller Logos og derfra – på samme måte - ned i Skjønnhet(en) som igjen via Den hellige Ånd eller Daa’t er i treenighet og par med Barmhjertigheten, som er det sefirot eller det beger eller den akkumulator som fundamenterer Guds selektivt distribuerte NÅDE på malkhut-planet, dvs i menneskets materiell og sjelelige billedplan, dvs i menneskets medfødte, men sterkt svekkede gudsbilde som via Guds aktive kjærlighet i nåde gjør vår utvelgelse sikker og for evig trygg, idet vi ikke kan motstå Guds nåde og dessuten slik at bare Guds utvalgte kan stå i nåde og ha visshet inntil sikkerhet på at den opprinnelige gudsrelasjon før syndefallet gjenopprettes for evig og alltid. Kristus er Guds nåde i aktiv kjærlighet sammen med Den hellige Ånd, og vi blir frelst ved Kristus, som er Livets tre, som vi får spise av.

-

Notater fra en svensk lærebok i etik:

Etikk er ifølge Barth læren om Gud, dvs læren om Guds vilje. Barth har ikke utgitt noen lære om «kristen etikk». Han skiller i sin Dogmatikk mellom Gottes Gnadenwahl og Gottes Gebot og ordningsrekkefølgen her uttrykker Barths karakteristiske tese at Guds nådesgjerning, nådeshandlande, er forutsetningen for all etikk, at mao evangeliet må komme før loven og ikke motsatt. Brunner og Søe mener at alle etiske utsagn må oversettes til teologiske. Spørsmålet om det gode er et teologisk grunnspørsmål. Brunner slår fast at godt er bare det Gud vil og ville hva Gud vil og fordi han vil det. Søe: Det gode er Gud eller Guds vilje og handling, Det gode har ingen selvstendig verdi før eller uavhengig av Gud og hans vilje. s 97

Det barthianske alternativet evangelium-lov leder selvsagt til at den nytestamentlige etikken …  kommer til sin rett, men her oppstår imidlertid alle de vanskelighetene som følge av at man ikke regner med en etisk innsikt før og uavhengig av troen. s 151

Barth er enig med Brunner i at Guds vilje alltid når oss som Einzelngebote og han ta på samme måte som Brunner avstand fra «prinsipper» og «erfaring». Men B mener at B’s syn leder til absurditeter. Det fins kontinuitet og planmessighet i den guddommelige handling, men disse blir bare bekjentgjort oss gjennom Bibelen. Den er intet rasjonelt prinsipp som vi kan forføye over. s 101

Lehman deler Barths mening om at all teologi er etikk. Men mens Barth legger vekt på det imperativ perspektiv, legger Lehman vekt på Guds handling mer enn på hans befalinger. Sentralt bli den handling Gud faktisk gjør i verden. Kristent ethos innebærer å stille seg aktivt inn under disse handlingene, for å være en Guds medarbeider. Ingen abstrakte moralregler eller handlingsprinsippet blir veiledende. Det gjelder om i enhver situasjon å oppdage hvordan Gud handler og så engasjere seg i dette. Etikken blir indikativ. Grunnspørsmålet blir What am I, as a christian, to do? Ikke: What ought I, as a christian do? s 106

Thomas av Aquinas:

Evig salighet er målet, nåden er den kausale drivkraft, sinnelaget og troslivet som «lov», etterfølgelse av Kristus permanent eller tilfeldig lydighet, kyskhet, evangeliske råd.

Martin Luther:

Budene sammenfattes i det første budet, nåden som kausal drivkraft, sinnelaget – du skal elske og frykte, Den sann kristnes etterfølgelse ved i enkelttilfeller avstå fra ens rett

John Kalvin: Alt i lydighet overfor Gud, nåden som kausal drivkraft, sinnelaget, selvfornektelse etterfølgelse som for alle kristnes grunnregel

Luther mener at Loven aktualiserer menneskets innsikt om skyld slik at det drives til Kristus for i tro å omfavne ham, usus theologicus.

Denne bruk tilsvarer Kalvins den anklagende bruk, usus elenchitus og hvor det kreves et uselvisk sinnelag. Dette budet er imidlertid ikke det fremste, som er lovens tredje bruk hos den pånyttfødte, usus tertuius in renatis. Kristusetterfølgelse og selvfornektelse settes opp som moralsk grunnregel i et lovregulert kristent liv. Selvfornektelsen innebærer å tilkjenne seg selv mindre verdi enn sine medmennesker. Ut fra dette bæres den asketiske livsholdning som betegnes som puritanismen. s 121

Om Nygren og menneskeverdet:

Forestillingen om menneskeverdet er en idealistisk tanke som savner hjemstavn i kristendommen, fordi mennesket er en synder som nettopp mangler verdi. Men Gud den fullkomne elsker likevel og på tross av denne mangelen på menneskeverd nettopp mennesket. Denne kjærligheten er mønsterbildet for nestekjærligheten, - man skal elske fienden, kjærligheten må her selvsagt skje uten tanke på egen fordel. (Dette, sier forfatteren her, er jo noe helt annet enn å frakjenne objektet for kjærligheten, menneskeverdet).

Uselvisk kjærlighet, agape:

Offer, selvutgivelse, nåde. Spontan, umotivert, verdi-indifferent, verdiskapende, mulig bare på basis av gudslikhetens basis, Gud er subjekt.

Eros: Egosentrisk kjærlighet, begjær, selvhevdelse, prestasjon, ikke spontan, motivert av objektets verdi, preger all menneskelig handling utenfor kristendommen, mennesket er subjekt.

Guds kjærlighet, kjærligheten til nesten, kjærligheten til Gud, selvkjærligheten – veiene ovenfra og nedenfra fra 0-3 og fra 3-0. s 90

Guds kjærlighet ovenfra og ned, gir 3 poeng. (Dette er den høyeste form for kjærlighet, agapen). Vår kjærlighet til nesten gir 2. Kjærligheten til Gud, fra vår side, gir 1 poeng og selvkjærligheten gir 0 poeng.

Vår kjærlighet oppad, altså sett fra vå side, mennesket i sitt vesen under fallets side: Selvkjærligheten gir 3 poeng, (den er vår høyeste form for kjærlighet). Kjærligheten til Gud gir 2, nestekjærligheten gir 1, mens Guds kjærlighet havnet på 0 poeng.

Kommentar: Nygren beskriver agape som en kjærlig på tross av manglende værde eller verdi på norsk. Jeg ser ingen steder i den svenske læreboken noe som kunne gå i retning av å skille mellom å elske på tross av og dette å elske med manglende eller defekt verdi, altså dette å elske en syndere med sin defekte verdi. Nådelæren – læren om prevenient grace og spesiell og irresistible eller uimotståelig nåde i reformert og annen teologi – kommer med andre ord ikke helt til sin rett hos Nygren, antakelig på grunn av hans bakgrunn i luthersk tradisjon. Den reformerte nåde skjærer gjennom all verditenkning om gud, mennesker, mer eller mindre «objektive» verdi og utvelgelse. Gud velger faktisk syndere og fiender av Gud og omskaper deres stenhjerter til kjøtthjerter i og med Guds monergistiske nåde. Det er Gud som skaper kjærligheten og dermed også objektets verdi, en skapelsestanke som utelukker at mennesket kan skape Gud, dvs kjærligheten og Sannheten.

New dictionary s 380, Law and Gospel: Barth skrev om «evangelium og lov» og hevdet at det forelå en grunnleggende enhet mellom de to. Han var enig med Küng i at de reformerte hadde satt opp motsetningen mellom dem for mye. Barths amalgam av evangelium og lov fikk ham til å bli enig med Küng om at rettferdiggjørelsen skjedde både via imputasjon av Kristi rettferdighet og Kristi rettferdighet via en infusjon.

s 83 ff: Den normative etikken:

Barth: Kriteriene for hva som er etisk rett og godt kjenner vi kun gjennom den kristne åpenbaringen. Det grunnleggende kriterium på at en handling er rett er at den indirekte forkynner Jesu herrevelde og Jesu seier

R. Niebuhr: Kristendommen gir oss etiske kriterier som delvis sammenfaller med og delvis overskriver vanlige humanitære kriterier, f eks rettferdighet og likestilling som allmennmenneskelige kriterier som samtidig som de fullstendiggjøres i og kritisk belyses ut fra den kristne åpenbaringen.

K E Løgstrup: Kristendommen gir oss ingen nye etiske kriterier utover de som mennesket allerede kjenner, f eks det allmennmenneskelig forankrede krav om å ta hånd om medmennesket som det eneste etiske kriterium.

Moralens virkeliggjørelse:

N H Søe: Kristen tro er en nødvendig betingelse for et virkelig – sant? – moralsk liv. Det etiske god kan bare virkeliggjøres i åpenhet overfor Guds egen handling.

G Wingren: Kristendommen forsterker vår tendens for moralsk engasjement. Det fins en beredskap eller en åpenhet hos kristne til å ofre noe for hva hver enkelt «vet» er rett.

F Schleiermacher: Kristendommens formål er overhodet ikke å få vår moral til å fungere bedre. Religion ledsager riktig nok alle våre handlinger, men den driver oss ikke til å handle etisk.

Metaetikken:

P Lehmann: Etiske spørsmål kan oversettes direkte til teologiske utsagn og uten slik oversettelse, kan de ikke «rettferdiggjøres». En etisk påstand er bare gyldig hvis det uttrykker hva Gud gjør i verden for å oppnå menneskelig modenhet.

A Nygren: Etiske – til og med kristen-etiske – utsagn – eller påstander? – krever i en viss form for human «rettferdiggjørelse», (forankring?). De etiske grunntermene har en allmennmenneskelig funksjon og mening. Det etisk gode oppfattes – på intuitivt grunnlag - som et kategorialt grunnspørsmål som samtidig gir «gyldighet» til etiske spørsmål.

G Wingren: Kristendommen forholder seg nøytralt til de metaetiske spørsmålene. Kunnskapsspørsmålet – epistemologi – innen etikken er uvesentlig.

Den normative etikken: Bare teologiske kriterier, streng teologisk etikk: Barth, Brunner, Søe, Lehman.

Både humane og teologiske kriterier, teologisk påbygningsetikk: Nebuhr, Trillaas, katolske kirker

Bare humane kriterier, streng human etikk, teologisk reduseringsetikk: Løgstrup og Wingren

Moralens virkeliggjørelse: Uten kristen tro ingen virkelig moral: Barth, Brunner, Søe Lehman

 Kristen tro forsterker det moralske engasjement: Niebuhr, Trillaas, katolske etikere, Løgstrup, Wingren.

Kristen tro påvirker ikke den moralske handling: Schleiermacher

Metaetikken: Teologiske oversettelsesteorier og verifikasjonsteori: Barth, Søe og Lehman.

Human beings og verifikasjonsteorier: Nygren, Niebuhr (?), Trillaas, Løgstrup og katolske etikere.

Spørsmålsstillingen er fra kristent synspunkt irrelevant: Wingren.

 

Hva betyr god? Gud? s 98:

Barth mener at det etiske spørsmålet eller spørsmålet om hva som er godt, er et allmennmenneskelig fundert spørsmål, ja, ufrakommelig. Barth kan derfor ikke mene at termen «god» som forekommer i den allmenne språkbruken alltid skulle bety det samme som «i overensstemmelse med Guds vilje. Barth står derfor ikke fremmed for tanken om det skulle finnes en felles oppfatning om hva man mener med «god». Samtidig er det helt kart at Barth driver kravet om oversettelse av etiske spørsmål over på teologiske oversettelser. Det etiske grunnspørsmål er riktig nok av allmennmenneskelig karakter, men grunnspørsmålet er et «av Guds nåde stilt spørsmål» og et spørsmål da som kun får sitt svar av Guds nåde, («av Guds nåd får sitt svar»). En positiv innholdsbestemmelse av «god» kan altså ikke gis på det humane planet. Alle forsøk på dette er dømt til å mislykkes og er totalt falske. Guds nåde protesterer mot ethvert forsøk på å etablere en etikk oppstilt av mennesker i seg selv. Noe positivt tilknytningspunkt til moralfilosofisk resultat og standpunkter kan altså ikke komme på tale.

Lehmann: For å kunne avgjøre om utsagnet «denne handlingen er god» er gyldig, må man kunne oversette spørsmålet til: «denne handlingen utfører Gud i verden for å tilveiebringe menneskelig modenhet».

Barth, Brunner og Søe at å si at denne handlingen er god er det samme som å si at handlingen er befalt av Gud eller at handlingen stemmer overens med Guds vilje. s 99

New Dictionary of Theology, s 377: Meg: Forholdet mellom Naturretten, Den naturlige loven.

Preskriptiv: Det er et allment fenomen at samfunn anser i hvert fall en del av deres lover er blitt åpenbart for en eller annen profet, konge eller prest. Dette er den guddommelige loven.

Det hevdes ofte at visse lovprinsipper ligger innebygd i selve tingenes natur og at de kan oppdages av fornuftige skapninger i kraft av fornuften (alene). Slik sett er naturlig lov bare forskjellig fra guddommelig lov ut fra tanken om en spesiell åpenbaring og ved at den naturlige loven kan oppdages av mennesket selv og på egenhånd. I streng islamsk ortodoxi blir det påstått at det er umulig for mennesket å skjelne godt og ondt uavhengig av åpenbart lov og ikke bare det, men i tillegg at en handling bare er god fordi Gud selv har befalt den eller forbudt den. Allah har ikke befalt det gode fordi det er godt i seg selv, intrinsically, eller forbudt handlingen fordi den er ond i seg selv. Så hvis Allah skulle ha revidert sin lov, ville det som i dag bli betraktet som en dyd bli betraktet som en last eller synd og lasten som en dyd. Islam åpner imidlertid også for at Allah befalte det gode fordi det av naturen nettopp var godt. Mennesket kunne følgelig i visse tilfeller skjelne mellom dyd fra last og synd i lys av fornuften. Det foreligger her en klar forbindelse mellom de middelalderske kristne lærde, som f eks Thomas av Aquinas som hevdet at den guddommelige loven utgikk fra Guds sinn og hans visdom, mens andre, som f eks Duns Scotus tilbakeførte den til Guds vilje og dekret eller befaling.

Årikstad mener at kristent trosforsvar har en tendens til å forankre seg i den sekulære fornuften i stedet for å forankre seg i Bibelske sannheter. En slik forankring er problematisk, fordi bibelsk kristendom kan aldri bygges på verdslige prinsipper. Engestøl sporer dette problemet tilbake til middelalderteologen Thomas Aquinas.

En slik anklagen mot trosforsvar ligner på Bonaventura sine anklager mot Aquinas. Bonaventura levde samtidig som Aquinas. Han påpekte at Bibelen sammenligner sekulær visdom med vann og guddommelig visdom med vin. På samme måte som Jesaja 1,22 advarer mot å blande vann med vin, advarer også Bonaventura mot å blande sekulær visdom (vann) med Bibelske sannheter (vin). En slik blanding vil jo føre til at Bibelske sannheter blir utvannet!

Aquinas sitt svar til Bonaventura har utvilsomt en retorisk snert: ”Jeg blander ikke vann og vin, jeg gjør vann om til vin!” Vi forstår svaret enda bedre hvis vi kjennet til et sentralt element i Aquinas sitt teologiske prosjekt. Aquinas tenker nemlig at det guddommelige ikke står i konflikt til det naturlige, men gjør det naturlige fullkomment. For eksempel tenker han at Guds nåde verken ødelegger menneskets natur eller utvanner menneskets natur. Nåden gjør menneskets natur fullkommen. Slik er det også med fornuften. Den blir ikke ødelagt av troen, den gjør ikke troen utvannet, men fornuften blir derimot gjort fullkommen av troen. 

Hva har dette å gjøre med trosforsvar? For Aquinas er det altså ikke slik at kristen tro skal bygges på et grunnlag av sekulær fornuft. Tvert imot er det slik at teologisk tenkning kan føre den sekulære fornuften opp på et høyere nivå, gjøre den fullkommen. Trosforsvar etter denne modellen kan ta for seg én og én sekulær teori og vise hvordan teologisk tenkning kan gjøre denne teorien enda bedre – og fornuftige mennesker bør vel alltid slutte seg til den beste teorien? 

La oss ta for oss et par eksempler på en slik form for trosforsvar: Til den som allerede tror på Big Bang-teorien kan man si at denne teorien blir enda bedre hvis man også tror på en skaper. Til den som allerede tror at det finnes moralske lover, at det finnes godt og ondt, kan man si at denne teorien blir enda bedre hvis man også tror at det finnes en Gud som er moralsk lovgiver.

Å drive trosforsvar på den måten betyr ikke at man forankrer hele den kristne tro i en spesifikk vitenskapelig teori eller i en spesifikk teori om moral. Nei, man viser hvordan en sekulær forståelse av et gitt fenomen (vann) kan gjøres enda bedre ved hjelp av teologi (gjøres om til vin). Med Kolosserne 2,3 kan man si at Kristus er skjult i all kunnskap og i all visdom, og trosforsvarerens jobb er å gjøre ham synlig.

http://www.dagen.no/dagensdebatt/kristenliv/TRO/Et-forsvar-for-trosforsvar-384903

 

412. (310, 395, 272, 1994) Men hvorfor hindret ikke Gud det første menneske i å synde? St. Leo den store svarer: "Kristi uutsigelige nåde gav oss goder som er bedre enn dem demonens misunnelse tok fra oss".487 Og St. Thomas Aquinas tilføyer: "Det er ingenting i veien for at menneskenaturen ble bestemt for et høyere mål etter synden. For Gud tillater jo at ondt blir gjort for å vende det til et større gode, slik den hellige Paulus sier: "Der synden var stor, ble nåden enda større" (Rom 5, 20). Og i Exultet synges det: "Å salige synd, som fortjente en slik og så stor en gjenløser".488

Se også:

http://www.katolsk.no/tro/kkk/k1_12

Hovda, Dagen, nådeslæren:

http://www.dagen.no/dagensdebatt/N%C3%A5debevegelsen-og-Bibelens-autoritet-del-3-581428