Carl Schiøtz Wibye og bl a bin Salman

Hva er forskjellen mellom islam som religion og gudstro og kristendom? Litt skjematisk, kan vi si: I islam har gud sagt sitt en gang for alltid for lenge siden, i en bok. I kristentroen fortsetter gud å snakke og kommer aldri frem til den endelige løsningen, bortsett fra «slutten». Jesus er ingen bok, eller noen forskrift, men en person, ja, et gudemenneske., som riktig nok ved nåde utvelger seg sine egne til tro og frelse. (Mange i det moderne Vesten bli nevrotiske av å høre noe sånt uttalt).

Begge troer er apokalyptiske, men mens islams åpenbaring er avsluttet, så fortsetter gud å åpenbare seg i kristendommen. I islam snakker gud skriftlig og upersonlig til et kollektiv, alltid, - i kristentroen snakker gud aldri ovenfra og ned, men alltid med den enkelte, slik den enkelte må se det: han snakker aldri til den enkelte, i negativ mening, og tukt kan faktisk bety oppmuntring … kort sagt: Mens islam leverer «husordensregler» som ikke kan forandres eller påvirkes, så leverer den kristne tro på at «husordensreglene» kan tilpasses tid og føreforhold og noen kristne går så langt som til å ha visshet for at de kan gjøre Gud til debitor, dvs at de kan forlede gud til å ble en skyldner med plikt til å levere.

Men disse om det. Se denne hvis tiden rekker og stedet passer

Vel, noe sånt. Den enkelte betyr i islam kanskje ikke så mye, mens den enkelte i kristentroen betyr alt.

(Derav menneskeverdet). I islam dreier alt seg om at gud er Én og hel, dvs ikke oppstykket, (for det ville gjøre gud svak og vilkårlig), i kristendom er gud også En, men også «mange», konseptuelt og ontologisk «mange» eller «fler» i og med treenigheten. Islam er en «Vi»-religion, kristendom er en «Jeg-Du»-religion. Islam har ingen virksom Hellig Ånd som går i forsvar for og i dialog med den enkelte, i kristendommen har nå i det siste Den Hellig Ånd overtatt dialog og diskurs med Gud i sin helhet, hvilket minner om en farlig vei å gå, spør du mange.

Vel, sånn går det an å se det, i hvert sett i et visst evighetsperspektiv, dvs ovenfra, spesielt innen kristenheten. Her er mennesket blitt «myndig», som det heter. Vi har redusert Gud som Hellig Ånd til å være en bistandsfaktor, en «coach» eller trener som korrigerer slik at vi kan perfeksjonere oss  bedre slik at vi kan vinne seierskransen eller gullmedaljen, det være seg materielt eller åndelig, vil noen si. en kristen redaksjon gjør gud til sekundant

Islams gud er monologisk, kristentroen er dialogisk, er den rådende oppfatning, hvis vi ikke tar feil, noe jeg nok ikke gjør.  

Carl Schiøtz Wibye velger en relativt vanlig vinkel inn til problematikken som er typisk «vestlig», men ikke religiøst fundert; han ser det i et sekulært perspektiv, han er fremskrittsvennlig eller fremskrittstroende og derfor er han da også svært åpen for at islam kan forandre seg, bli bedre, mer lik Vesten, hvor det hersker demokrati, menneskerettigheter og menneskeverd etc. og dette trenger han ikke si eksplisitt, perspektivet ligger der hele tiden implisitt, og hvem kan kritisere ham for det?  Han reagere som de fleste på de uhyrlighetene vi har sett utfolde seg i Allah’s navn nær sagt over alt, ikke bare i umiddelbar nærhet, men nær sagt hele tiden, i Allah’s navn. Vel, han er kanskje vel optimistisk på Vestens vegne, og litt for snar, kanskje, til å tro at bare de islamske statene får tid til å tenke seg om og innse hvilke feilsteg innen islam som er blitt tatt, så kan det ordne seg med tiden.

Wibye bruker til stadighet termen «presteskapet» gjennom hele boken. Dette er et svært upresist konsept og har ingen direkte hjemmel i islam, hvor «presten» er en imam som ikke er tillagt den samme funksjonen som en prest innen kristendommen har, nemlig som den som foretreder ofringen, bygget GT og overtatt i kristendommen som Jesu offer på Golgata, se her.

 

Man skulle nesten tro at det ligger en spesiell hensikt bak bruken av «presteskapet» når ikke-muslimer bruker det om forhold innen islam. (Shia ul Haq i Pakistan i sin tid fortalte hele verden at det ikke finnes noe presteskap i islam). Motivet kan være å kritisere kristendommen eller religion generelt. Prester er noe man som sekulær ateist prinsipielt skal ta avstand fra hvor det nå enn befinner seg, selv om det er illusorisk brukt om islam. Hensikten er kanskje å fremstille kristendom og islam som like ille, og derfor ganske like, i grunnen.

En slik tilnærming er imidlertid svært misvisende, for å si det mildt, og Schiøtz Wibye synes ikke å være fullt klar over dette og den misbruk betegnelsen kan avføde. Jeg savner en mer ontologisk vinkel på tingene, der man forsøker å se og vurdere islam per se, islam proper, og å se islam som sådan, som «vesen» og «essens». Schiøtz Wibye presupposisjoner utgjør derfor en seleksjon som kan virke noe endimensjonalt forankret. Han ser det hele fra Vestens perspektiv og et perspektiv der alle lesere forutsettes å mene det samme, på vestlige premisser, altså, men dog uten «Gud». Poenget torde være at uten noen form for personlig gudsforhold, blir det vanskelig å forstå både Allah og Gud.

 

Boken har etter min mening fått en nokså skrinn omtale i media, til og med i HRS (Ellingsen). Den fortjener mer enn som så, derfor også denne posteringen. Den viser, slik jeg ser det, hvordan de indre spenningene innen islam selv, fungerer selvdestruktiv eller kontraproduktivt på seg selv, uten iboende «cheques and balances» i vesentlig grad. Islam ligger iboende i strid med selv, noe til og med profeten selv innrømmet.

Man kan virkelig spørre seg om muslimer har en guddommelig plikt til å hate, også hverandre:

https://neitilislam.blogspot.com/2010/11/har-muslimer-plikt-til-hate.html

Vi skal her i utdrag gjengi hvilken positiv rolle bin Salman i Saudi-Arabia har spilt og hvilken rolle han kan spille på verdensarenaen ut fra Schiøtz’ perspektiv. Jeg synes det er spennende og utfordrende lesing og vel verdt å studere for mange.

Carl Schiøtz Wibye: Midt-Østen midt iblant oss, Gyldendal, 2023, s 252 - 261

Muhammed bin Salman var den 6. sønnen til Salman, som igjen var den 25. sønnen til Saudi-Arabias grunnlegger. … Han hadde aldri studert i utlandet, ledet en bedrift eller en bank, eller gjort karriere i de militære … han var sin fars øyensten … De første jobbene Muhammed bin Salman fikk etter at faren ble konge, var som finansminister og forsvarsminister … som forsvarsminister disponerte han et forsvarsbudsjett som var et av verdens største og som la beslag på en tredjedel av statsbudsjettet …noe av det første han brukte dette til, var å starte en krig med Jemen i 2015 … Han ledet også Rådet for økonomi og utvikling, med kontroll over statens oljemonopol og det statlige investeringsfondet. På toppen av dette fikk han nyopprettet vervet «visekronprins». Daværende kronprins Muhammed bin Naif, hadde et tilnærmet plettfri cv. Han hadde i mange år ledet den saudiske kampen mot hjemmeavlet terrorisme. Han hadde sågar selv vært nære på å bli drept av en selvmordsbomber som hadde skjøvet en bombe opp i rektum … Bin Naif var populær hos utenlandske samarbeidspartnere som vurderte ham som hardtarbeidende og samvittighetsfull. I juni 2017 ble han like vel skjøvet til side i en offentlig og nokså pinlig seremoni. Hans etterfølger var ikke overraskende Mohammed bin Salman, som dermed ble tronfølger etter sin far …

Den farligste rivalen var nå prins Miteb bin Abdullah, sønn av forrige konge og sjef for nasjonalgardens 100 000 mann, den eneste militære styrken som ikke var underlagt kongens direkte kontroll. i 1964 hadde kronprins Faisal brukt nasjonalgarden for å tvinge kong Saul til å abdisere. I en storaksjon i 2017 ble hundretalls prinser, ministre og ledende forretningsfolk overraskende arrestert og plassert i husarrest … anklaget for korrupsjon … av bin Salman … priser og funksjonærer som var lojale mot ham, ble ikke arrestert. Alle de arresterte ble med tid og studer sluppet fri …

I denne prosessen skal bon Salman ha slått kloa i en enorm sum, oppimot 100 milliarder dollar. …

Myndigheten beslagla også mesteparten av det gigantiske entreprenørfirmaet til familien Laden-familien. Samtidig ble mange av de ledende av familien pågrepet. Investorenes tillit til rettssystemet fikk seg definitivt et grunnskudd. I 2015 hadde bin Salman for øvrig selv betalt omkring en halv milliard euro for et av vredens største lystfartøyer, MS Serene. Han var å ferie i Sør-Frankrike da han så båten, fikk lyst på den, og etter bare noen timer skal eierskifte ha gått i orden. Ikke lenger etter ga han 300 millioner dollar for det nybygde franske slottet Chateuau Lois XIV, verdens dyreste privatbolig. Og i 1917, midt i antikorrupsjonskampanjen, kjøpte han et Leonardo da Vinci maleri som han også hadde fått lyst på, for 450 milliarder dollar. Disse impulskjøpene rimet ikke helt med en påstått kamp mot korrupsjon og maktmisbruk, skriver Wibye og hans aldrende far hadde sluttet med praksisen å møte i majlis, et forum der vanlige borgere kunne appellere direkte til sin hersker …

I det moderne Saudi-Arabias historie hadde ingen prins hatt så mye konsentrert makt. Hans kjappe klatretur til posisjonen som det reelle statsoverhodet betydde at de militære styrkene, oljesektoren og forbindelsene med landets viktigste allierte, USA, nå var kontrollert av en ung mann som var ambisiøs, hensynsløs – og korttenkt. Kronprinsen og hans aldrende far hadde som nyss nevnt sluttet med praksisen å møte i majis, et forum der vanlige borgere kunne appellere direkte til sine herskere. På tross av sin beskjedne erfaring i statsmannskunst var bin Salman like vel dyktig til å manipulere mediene og å konvertere mange etablerte vestlige journalister og akademikere til apostler for «det nye Saudi-Arabia». Han bestilte flere mange-million-dollar-kampanjer for å bedre landets og eget omdømme. Han ble heiet frem av saudi-apologeter i Vesten som var motivert av utsikten til profitt og fri adgang til det saudiske markedet – eller de var rett og slett betalt av Al-saudene. På plussiden må likevel noteres at han også sto for reelle reformer som var høyst påtrengende etter mange år med stagnasjon. …

For å få folket og særlig ungdommen på sin side, dro bin Salman i gang en saudisk kulturrevolusjon. En brottsjø av underholdning veltet inn over en sulten befolkning som i førti år knapt hadde hatt noen som helt befatning med offentlig kulturliv. Nå skulle fortiden viskes ut og utviklingen snus, etter tiår med høyst berettigede anklager om at regjering og presteskap påførte befolkningen et altfor strengt religiøst regime. Kunst i alle dens avskygninger skulle hentes frem som en motsats til ekstrem sosial kontroll. Det var det reneste jordskjelvet, med åpning av teatre, utstillinger og konsertserier med utenlandske artister, alt sammen i regi av et nytt «underholdningsdirektorat». …

bin Salman's primære prosjekt var like vel hans Vision 2030, for å hente Saudi-Arabia ut av oljeavhengigheten. Allerede i 2016, i og tid før lanseringen, innførte handen internasjonale, gregorianske kalenderen, til erstatning for den islamske som det året var kommet til 1438. … Det kom enkelte innsigelser til kalenderbytte fra moskeene, men protestene forstummer etter av bin Salman gjorde det klart at kritikk var oppsigelsesgrunn.

En annen nyhet var at utlendinger kunne få permanent oppholdstillatelse i Saudi-Arabia, forutsatt at de investerte i det lokale næringslivet. De kunne nyte godt av et dryss av privilegier, som å eie næringsvirksomhet og eiendommer, hente inn familien, og fri inn- og utreise uten noe krav om en saudisk sponsor. Andre reformer sto i kø. I 2017 fikk kvinner lov til å tilskuere på sportsstevner. I 2018 fikk de kjøre bil. For å kvitte seg med middelaldertenkningen til Det muslimske brorskap og heve det altfor lave nivået i saudiske skoler ble nærmere to tusen lærere sendt til utlandet hvert år for videreutdanning. USA var vertsland for over 100 000 saudiske studenter på romslige stipendier fra hjemlandet.

Sentralt i bin Salmans 2030-visjoner sto framtidsbyen Neom, «ny fremtid». Prislappen var på uhyrlige 500 milliarder dollar. Det skulle bli et slags utenomstatlig område, en frisone med egne lover, uavhengige det saudiske presteskapets sharia og med flere roboter enn mennesker, alt styrt av de nyeste teknologiske løsninger. Frisonens første luksushotell skulle åpne allerede sommeren 2023 på en øy i Rødehavet, fem kilometer fra fastlandet. Her var det planlagt flere barer der gjestene i henhold til reklamen skulle få servert «vin, champagne og cocktailer». For ikke å få de religiøse på nakken var regimet like vel nøye med å presisere at det fortsatt ville totalforbud mot alkohol på fastlandet.

Neom-prosjektet var «karbonnøytralt. Det var en dramatisk kursendring fra tidligere år, da saudierne konsekvent avviste alle miljørelaterte initiativ. … For å understreke alvoret lanserte regjeringen i 2021 et skogplantingsprosjekt av episke dimensjoner. Målet var å plante hele femti milliarder trær. Også naturvernområdene skulle utvides til lands og til havs til å utgjøre en tredjedel av det saudiske territoriet. Alle disse tiltakene skulle ørkenspredningen og redusere utslippene i Saudi-Arabia med seksti prosent. Men investeringene i i utvinning av mer olje og gass fortsatte som før, noe som må sees på bakgrunn av at landet hentet inn 150 milliarder dollar i oljeinntekter i 2021.

Kronprinsens reformer var ikke populære hos alle. Mange menn så kvinnenes frigjøring som sitt eget tap av privilegier. Syne at jenter som gikk i samme klasse som gutter i barnskolen gjorde mange foreldre utrolige. Motstanden mot liberalisering var ikke uventet tørst i den reaksjonære eliten, der alle forandringer er haram. Livet og døden skulle dreie seg om Allah og ingenting annet. Landets øverste religiøse leder og dermed «untouchable», stormufti Abdulaziz al- Sheik, utbasunerte at konserter, kino og teater «leder folk inn i fordervelsen». Midt under en teaterforestilling i Riyadh klatret en islamist opp på scenen og knivstakk tre av skuespillerne. Episoden reflekterte de sterke spenningene både i folkedypet og i ledersjiktet. Alliansen mellom Al Saud-ene og presteskapets Al-Asheik-familie hadde sikret de saudiske emirenes og kongens autoritet i de snart tre hundre årene siden de to maktfamilienes grunnleggere avtalte å støtte hverandre. Nå knaket alliansen i sammenføyningene.

I alle år etter angrepet på tvillingtårnene i Ne York har Saudi-Arabia vært under et visst internasjonalt press for å begrense sin globale sponsing av politisk islam. Men kurskorrigeringen gitt trått i mange år, Det skulle bli den nye regjeringen under kong Salman som omsider la om roret. På en investeringskonferanse i Riyad i 2017 lovet bin Salman å «ødelegg ekstremistiske ideologier» og å vende tilbake til et mer moderat islam. «Vi ønsker å leve normale liv, et liv der vår religion og våre tradisjoner omsettes i toleranse, slik at vi kan sameksistere med resten av verden». De to tredjedelene av den saudiske befolkningen som var under 30 år, skulle slippe å oppleve salafismen på sitt verste. Den ville derfor bli «ødelagt i dag og øyeblikkelig», slik at landet var «åpent for alle religioner og alle tradisjoner». Tynget ned av en doktrinær og restriktiv islamversjon hadde Saudi-Arabia sakket akterut i økonomisk og sosial utvikling etter 1979, bin Salman hoppet da elegant bukk over at regimet var enda mer ekstremt i første tredjedelen av 1900-tallet. Det var årene forut for 1979 som hadde vært unntaket; tre korte tiår med et åpent vindu mot resten av verden.

Fra en dag til den neste var salafismen nå årsaken til alle problemer, fra diskriminering av kvinner, intoleranse og arbeidsløshet til radikalisering og terrorisme. Første fase … var å «røyke ut og ødelegge» de konservative kreftene som ble holdt ansvarlige for å «drukne Saudi-Arabia i religiøs fanatisme og sosial tilbakeståenhet». Han gikk til frontalangrep på imamenes sterke posisjon i den saudiske hverdagen. Etter å ha hatt full kontroll på det sivile samfunnet i halvannen generasjon så imamene fra konservative Najd seg tvunget til en delvis tilbaketrekning. De tonet ned sine aggressive prekener. Kjente svovelpredikanter ble presset til å delta i TV-programmer de de unnskyldte seg for å ha fremmet intoleranse og hat, og for å ha nektet saudierne muligheten til å modernisere samfunnet. Og etter at de i årevis hadde oppfordret til bekjempelse av de vantro og henrettelse av utro ektefeller, homofile og apostater, ble de nå beordret til å fortelle unge saudiere at islam ikke er en svøpe og en straff, men tvert imot en fredens og toleransens religion. Hundrevis av radikale imamer ble parkert for godt. Og i 2021 overrasket regjeringen med å beordre alle moskeer til å begrense bruken av utvendige høytalere for innkalling til bønn. Der bakken tidligere hadde ristet av uartikulerte brøl fem ganger i døgnet, kunne volumet heretter ikke overstige en tredjedel av full styrke.

Ministeriet for islamske saker truet de om ikke fulgte denne instruksen, med uspesifiserte «regulerende tiltak». Myndighetene lanserte også et nytt Senter for moderasjon, som skulle luke ut «falske og ekstremistiske tekster». Dette betydde at de gikk rett inn i essensen av presteskapets sannhetsmonopol. De ville revurdere hvordan islamske læresetninger ble fortolket i salafismen med særlig vekt på bruken – eller rettere: misbruken – av Hadithene. Nye antiterrorlover ble introdusert der også islamistisk aktivisme var en kriminell forseelse. Å være medlem av en organisasjon som Det muslimske brorskapet kunne medføre lange fengselsstraffer etter rettssaker i lukkede terrorismedomstoler. Under en kampanje mot radikale aktivister i 2017 havnet hundrevis av islamister bak murene.

Alle diss omstillingene kunne bli vel bratte for mange, noe som igjen kunne føre til at de radikale stemmene i presteskapet faktisk ville få større oppslutning. En del av dem hadde allerede mange følgere på sosiale medier. På den annen side hadde imamer som gikk mot kongefamilien mye å tape. Med årene var de blitt offentlig ansatte og dermed avhengige av prinsenes velvilje for å kune beholde sine privilegier i dette liver; fete lønninger, romslige villaer og fine biler.

Det religiøse politiet ble vingeklippet allerede i 2016. Strategien var enkel: Det ble tillatt å rapportere om mutawaenes flagrante maktmisbruk på sosiale medier. Opptak av mutawa-folk som trakasserte sine ofre, sirkulerte på plattformer som Facebook og Twitter. I en typisk videosnutt stopper de to unge kvinner på gaten i Ryad og krever at de dekker ansiktet. Deretter beordrer de kvinnene inn i bilen sin, men de nekter. En av de to klarte å flykte inn i et shoppingsenter like ve, mens den andre løper nedover gaten. Mutawa-folkene skyver henne brutalt overende og drar henne langs bakken bort til bilen. Det var også videoklipp fra mutawas beryktede biljakter. Det var allment kjent at disse biljaktene av og til ende dødelig for de som ble forfulgt, uten at det fikk rettslige konsekvenser for de ansvarlige. For myndighetene måtte det logiske neste trinn dermed bli å avskaffe de fleste av organisasjonens fullmakter. Mutawaene kunne ikke lenger forfølge eller arrestere sine ofre. Hvis de ønsket å stoppe noen, måtte de nå selv fremvise sine egne, offisielle ID-kort med navn, stilling, avdeling og arbeidstid, og de måtte tilkalle politi for eventuell anholdelse. Det ville stoppe de mange løse kanonene på dekk.

Kursendringen i Riyad fikk også internasjonale konsekvenser. bin Salman innrømmet at «religiøs ekstremisme har resultert i dannelsen av terroristgrupper som har drept mennesker i hele verden».

I 2018 ga saudierne fra seg kontrollen over den store moskeen i Brussel etter å ha finansiert drift, vedlikehold og et jevnt tilsig av radikale predikanter i femti år. Det var et signal om at de i hvert fall offisielt ønsket å tre ut av rollen som global støttespiller for salafismen. Beslutningen var høyst sannsynlig påvirket av rapporten fra en kommisjon oppnevnt av den belgiske regjeringen for å granske terrorangrepet på flyplassen i Brussel i 2016, der 32 mennesker ble drept. Den konkluderte med at moskeen ble brukt til å fremme en «salafistisk-wahhabistisk» versjon av islam som «spiller en betydelig rolle i voldelig radikalisme». Andre forskere kunne konstatere at praktisk talt alle moskeene i Brussel gradvis var blitt overtatt av salafister..

Den saudiske generalsekretæren i Muslim World League, Muhammad al-Issa, hadde vært justisminister fram til 2016. Som øverste leder for rettsapparatet hadde han sparket mange dommere dom var mistenkt for å være reformtilhengere. Men kapper kan som kjent snus etter vinden. MWI hadde i årenes løp brukt milliarder på misjonering for salafismen. Etter regimets kursendring kunne Al-Issa nå som øverste leder for MWI si ting som at «ekstremister hadde forsøkt å kidnappe og ødelegge isam». Dette var nå slutt, og at Riyad ville «vise det riktige bildet av hva religionene handlet om». Regjeringen ville heretter bare gi «humanitær hjelp» og da via de enkelte landenes regjeringer, for å unngå at finansiering gikk til radikale grupper. De ville ikke bygge moskeer i andre land, men overlate dette til de lokale muslimske samfunnene. Al-Issas noe inkonsekvente begrunnelse var at subsidiering av moskebygging var «imot islam». Men selv om det offisielle Saudi-Arabia ikke lenger støttet ekstremisme, kunne radikale prinser og forretningsfolk også i fortsettelsen uavhengig av myndighetene.

Det institusjonaliserte hatpratet i undervisningen var like vel ikke noe tema for saudierne; kanskje fordi kongefamilien ikke ønsket å rokke altfor mye ved alliansen mot presteskapet. Regjeringen i Riyad hadde mange ganger lovet å fjerne de verste tekstene, og mange ganger erklært at det nå var ryddet opp i pensum. Men skolebøkene var fortsatt preget av salafistenes herrementalitet og deres forakt for «vantro» og «avvikere».

En amerikansk undersøkelse som ikke ble offentliggjort for ikke å irritere saudierne, ga et innblikk i undervisningslitteraturen: Muslimer skal ha minst mulig samkvem med ikke-muslimer. Å hilse på de vantro er en ydmykelse, siden muslimer er høyt hevet over alle andre i status. Elevene på mellomtrinnet fikk vite at intet gledet Allah mer enn kampen mot de vantro, at mennesker som forlater islam skal drepes, og at jihadister som vier sitt liv til Allah må understøttes med våpen, mat og annet nødvendig for å fortsette kampen. Sjiaene ble kritisert for praksisen med å besøke graver og religiøse helligdommer, en praksis som var mer enn nok til å bli erklært som ikke-muslim i henhold til det salafistiske takfir-prinsippet. Jøder, kristne og andre religiøse ble omtalt som kuffar, et sterkt nedlatende ord for vantro. Verdens gjenoppstandelse ville først komme når «muslimene dreper jødene». Dette er en type litteratur som kan inspirere enkelt til å styre fly inn i bygninger og lastebiler inn i folkemengder og motivere andre til å hjelpe til med forberedelsene.

Disse skolebøkene ble fortsatt brukt i undervisningen, ikke bare i Saudi-Arabia, men også i koranskoler og andre islamske læresteder i mange andre land, også i Europa. I Saudi-Arabias naboland som Irak, Bahrain, Qatar og Oman hadde man imidlertid full oversikt over hvem som sto bak disse lærebøkene: Det muslimske brorskapet i samarbeid med radikale saudiske imamer. I disse landene var bruk av saudiske lærebøker aldri aktuelt. Eneste unntak var IS-kalifatet, i den grad dette kortlivede barbariet kunne kalles naboland. 

S 224 – 229: 1979 var året for den islamske fundamentalismens gjennombrudd både i Iran og Saudi-Arabia. På vårparten ble Irans sekulære regime kastet på dør av Khomeinis fanatiske sjiamuslimer. I november ble den aller helligste moskeen i Mekka okkupert av to hundre radikale sunnimuslimer, i protest mot Al-Saud-familiens «moralske forfall», korrupsjon og altfor nære forhold til «vantro makter»: et språk hentet fra regimets lærebøker. Aksjonistene var overbevist om at okkupasjonen raskt ville utvikle seg til å bli et landsdekkende opprør, på linje med det de hadde i Iran.

Aksjonistenes forventede folkelige oppstand uteble. Saudiske sikkerhetsstyrker forsøkte å ta seg inn i moskeen, men mannefallet var stort uten at de kom noen vei. Okkupantene satt godt bevæpnet og forskanset inne i moskeens labyrintiske irrganger både over og under bakken. De noe tafatte kong Khalid hadde trukket seg tilbake fra den daglige driften av kongeriket. Det ble kronprins Fahd som måtte overtale det høyt avlønnede og dermed lydhøre presteskapet til å utstede en fatwa som tillot assistanse utenfra, nærmere bestemt Jordan og Frankrike. De religiøse lederne utstedte en fatwa som ga tillatelsen, men krevde samtidig at regimet samtidig strammet ytterligere inn på borgernes friheter i tråd med deres reaksjonære fortolkning av islam. Fatwaen forutsatte også at ikke-muslimske militære konverterte til islam. … I Mekka gikk konverteringen av de franske spesialstyrkene på minuttet. Ikke lenge etter var opprøret over. De få islamistene som overlevde, ble henrettet i full offentlighet i sine hjembyer, til skrekk og advarsel. Sjahens fall og moskeokkupasjonen gjorde dypt inntrykk på Al Saudene. I tråd med løftene avgitt til presteskapet, men også som et motsvar til islamistenes anklager om hedonisme og korrupsjon, la de kursen hardt om i reaksjonær retning. Formålet var å gi et sterkere skinn av gudfryktighet. Ved å markere sin fromhet i det ytre ville Al Saudene gjenvinne noe av sin tapte legitimitet. Paradoksalt nok fikk opprørerne dermed innfridd de aller fleste av sine krav om mer islam i hverdagen. Denne kursendringen skulle ramme en hel generasjon saudiere, med en innstramming av forbuds- og påbudslinjen, islamisering av undervisningen, radikalisering av rettsapparatet og en strengere overvåkning av mediene. Det skulle igjen føre til en dramatisk innskrenking av de allerede begrensede utsiktene til demokrati, menneskerettigheter, fred og velstand i den islamske verden, ledsaget av en forverring av forholdet mellom muslimer og resten av verden. … absolutt alt ble nå stengt hver gang moskeene innkalte til bønn, dørene ble låst i alle butikker, også apoteker. Bensinpumpene ble slått av, gateutstillinger ble rullet inn – fem ganger i døgnet. … det var like vel kvinnene som skulle betale den høyeste prisen for innstrammingene. I de største byene var det få begrensninger på kvinnenes påkledning. Kvinner var ikke lenger å se på saudiske TV-kanaler. I de saudiske lærebøkene sto det at det var for å «beskytte kvinnens personlighet». Presteskapet hevdet at dette «dette er islam». … Regjeringens krav tol kjønnsapartheid kostet hundrevis av millioner … dette førte til en overseksualisering av det annet kjønn … Det klart mest ødeleggende for Saudi-Arabias og mange andre muslimske lands framtid var like vel presteskapets omkalfatring av undervisningssektoren. … en ulykksalig allianse mellom den saudiske religiøse eliten og broskapet fikk økende innflytelse på alt fra barnehager til skoler og universiteter. … Viktige redskap for sosial kontroll i disse harde årene var det religiøse politiet mutawa … de færreste med utdanning ut over grunnskolen, men alle med et religiøst og politisk korrekt skjegg. … Å slippe fanatiske salafisme-tilhengere løs på den saudiske befolkningen var like vel ikke nok for presteskapet, Med kongefamiliens velsignelse og økonomiske støtte satte de nå alle kluter til for en bredest mulig eksport av sin salafisme til muslimske samfunn på global basis. En eksport som snart skulle koste mye blod og tårer og uhorvelige summer i sikkerhetstiltak verden over.

Schiøtz Wibye forteller om den saudiske bydelen eller boligstrøket Al Hamra som ble angrepet av Al Qaida i 2003 og hvor regimet måtte gripe inn. Området var et avgrenset område reservert for utlendinger engasjert av saudierne for ulike formål og var en slags vestlig bydel med alle friheter. Al Qaida-folkene kjørte inn i compounden og sprengte først en svær bilbombe. Så gikk de fra hus til hus og skjøt alle de antok ikke var muslimer, de rakk mange før de ble stoppet av politiet, et hundretalls mennesker ble drept. 

… Først nå forsto Al Saud-ene at bevegelsen de hadde vært med på å skape – Al Qaida – var blitt så mektig at den kunne angripe selve hjertet av det hellige territoriet som regimet hadde lovet å beskytte. Saudierne måtte bekjempe sin egen ideologi, skriver Schiøtz. Det skulle bli et stygt oppgjør. Og det skulle ennå gå femten år, og verden skulle få se opprettelsen av IS-kalifat før de faktisk klarte å innrømme at disse jihadistene var et hjemmeprodusert fenomen, grunnlagt på de samme religiøse og ideologiske tradisjoner som lå til grunn for etableringen av kongedømmet. Først da så Al Saud-ene seg nødt for å redusere ressursbruken på misjoneringen for sin salafisme. Men nokså halvhjertet og kanskje for sent. Det globale jihadistmiljøet var som en snøball … saudierne hadde skapt et monster som var ute av kontroll …

 Litt om hva «dawa» eller misjonen for islam har kostet, (det fins mye mer å ta tak i her, blant annet misjonering fra andre stater) og forfatteren nevner fler organisasjoner. Man har bygget nærmere 1300 moskeer rundt omkring i verden, flere universiteter og mer enn tusen skoler, pluss to hundre «religiøse foreninger». Det ble brukt fem milliarder på å bygge nærmere 900 skoler og over 150 moskeer i Bosnia pluss flere «veldedighetsorganisasjoner». Store trykkerier produserte saudiske «koranoversettelser», oversettelser som ofte utdeles gratis i store opplag og som kalles «tolkninger» fordi det i prinsippet er forbudt å oversette Koranen fra arabisk. Skolebøker har gjennomgående formidlet et budskap om hat mot de vantro. Etter press utenfra lovet saudiske myndigheter å luke ut hatprat, men de neste 20 årene skjedde det ikke så mye, skrive forfatteren.

Det kan være verdt å merke seg at Imran Kahn i Pakistan har tatt initiativ til en global kriminalisering av kritikk av islam, samtidig som han «utroper» Sverige til en islamsk idealstat, se denne:

https://neitilislam.blogspot.com/2023/05/imran-kahn-sverige-som-islamsk-idealstat.html

Vi skal også merke oss følgende som kan belyse hvor vanskelig saud-familien har hatt det:

I nærmere førti år kjørte det offisielle Saudi-Arabia sin internasjonale propagandakampanje for salafismen. De skal ha brukt ufattelige 200 milliarder dollar på å finansiere moskeer og skoler verden rundt. I tillegg kommer kostnader ved utdanning av predikanter og distribusjon av saudiske koranoversettelser … Også private givere, velstående forretningsfolk og medlemmer av kongefamilien støttet denne kampanjen med ukjente summer. Da regjeringen begynte å trappe ned finansieringen av utenlandsaktivitetene etter 2001 på grunn av den økende kritikken fra land som var rammet av radikalisme og terror, fortsatte de private giverne sin virksomhet. …

Det er betimelig å spørre: Hvorfor satset Saudi-Arabia på «panislamisme»? Hvorfor bruke så mye penger på bygging og drift av islamske institusjoner i utlandet? Svaret ligger i Al Saud-familiens behov for internasjonal innflytelse for å trygge sin maktstilling og dermed sine inntekter. Den kalde krigen var en utløsende faktor. Nassers propagandamaskin beskyldte Al Saud-ene for å være imperialistenes lydige undersåtter, og teppebombet dem med sosialisme og panarabisme. En desperat kong Saud vurderte å få Nasser tatt av dage. Hans intellektuelt mer skarpskodde etterfølger Feisal valgte å konfrontere egypterne med panislamisme som motsats til panarabismen, salafisme i stedet for sosialisme. … Vestlige regjeringer oppmuntret faktisk i mange år saudierne til å investere i moskeer og læresteder for islam, for å demme opp for kommunismen, … dette skapte nye tilhørerskarer for salafistenes tilsynelatende klasseløse doktriner … s 234 ff

Flere kommentarer fra vår side:

Det er ikke noen feil å velge en vestlig vinkel og vestlige standarder på forholdene under islam, men man skal være forsiktig med å røpe en viss underliggende triumfalisme på Vestens vegne. Når Schiøtz Wibye beskriver bin Salman, f eks, får man lett det inntrykket at dennes reformiver og moderasjon er en funksjon av et rent vestlig virkelighetsbilde, (noe for øvrig Vesten skylder kristendommen, uten å takke). Men dette er selvsagt bare en liten bit av helhetsbildet og man skal her ta mange og dype forbehold. Schiøtz Wibye har en beskrivende stil, den er for det meste deskriptiv, men under skjuler det seg preskriptive elementer, som det riktig nok nok er umulig å unngå når man behandler et emne som det boken tar opp.

Det virker som om Schiøtz Wibye er ute etter å presentere en «common ground» mellom islam og det som en gang var et kristent paradigme på et moderne eller kanskje til og med postmoderne eller sekulært grunnlag. Om dette vil holde, kan man saktens tvile på om er mulig. Det fins ingen slik «coomon groud», heller ikke om både muslimer og vestlige skulle bygge på den samme «materialisme» eller ateistiske vantro.

Når bin Salman beskrives nærmest som en livsnyter eller vellysting, alt etter som, trenger ikke dette å være en tilstrekkelig vid vinkel, han kan like godt anses som et meget utstudert strategisk maktmenneske basert på Koranen selv, se denne om den islamske okkasjonalisme, (den kan også treffe kristne) et livsfarlig metafysisk/mentalt prinsipp som er blitt naturalistisk dogme:

https://neitilislam.blogspot.com/2019/09/8-syndene-og-synden-i-kristendom-og.html

Det jeg savner, er fakta om hva islamismen ikke bare har kostet Saudi-Arabia og de andre MENA-statene, men også her i Europa. Jeg tar derfor med en oversikt over de utgifter man kan tegne et omriss av på denne måten, (innlegget er langt og mine kommentarer fortsetter under denne teksten, som jeg tror jeg fant på facebook og da som en offentlig side til fri bruk for alle, går jeg ut fra):

Forfatterne Karl-Olov Arnstberg (professor i etnologi) og Gunnar Sandelin (journalist/sosionom) har skrevet en rystende bok om utviklingen i Sverige. Den har stor relevans også for oss i Norge. Dessverre.

Boken Invandring och mörkläggning (2013) av Karl-Olov Arnstberg og Gunnar Sandelin er (som foventet) stort sett blitt tiet ihjel av svenske medier, men har likevel solgt forholdsvis godt i broderlandet. Interessant nok er den utgitt som ebok av det norske forlaget Trolltekst. Med velvillig tillatelse fra forfatterne (ved Arnstberg) og forlaget (ved Elin Ørjasæter), gjengir jeg nedenfor en del utvalgte avsnitt fra boken.

Denne boken vil av noen oppfattes som 'kjedelig'. Dette fordi den for en stor del består av påpekning av fakta som svenske medier i årtier har gjort sitt beste for å skjønnmale eller fortie. Dette er altså ikke først og fremst en bok der Arnstberg og Sandelin synser side opp og side ned (selv om de selvsagt kommer med sine vurderinger på en rekke områder); dette er en bok full av fakta og tankevekkende, og noen ganger oppsiktsvekkende, sitater. Det de to forfatterne har gjort, er kort og godt å dokumentere at Sverige har store problemer med å håndtere den innvandringen landet hittil har hatt, og at problemene i årene fremover etter alt å dømme vil fortsette å vokse. Og dersom problemene faktisk fortsetter å vokse, slik mye tyder på, da er det ikke godt å vite hvor dette skal ende.

Her kommer tekstutdragene (med unntak av overskriftene er fete typer tilføyd av meg; tallene som inngår i teksten er fotnotenummer; sidenumre er angitt slik de fremkommer i min ebok-utgave).

Side 15: Med tanke på att antalet ansökningar från asylsökande och anhöriga under 2012

och 2013 är beräknat till bortåt 200.000, varav en mycket stor andel av dem som

beviljas permanent uppehållstillstånd förväntas gå direkt in i en mycket långvarig

bidragsförsörjning, är statsministerns agerande chockerande. Detta har bland annat

uppmärksammats av ekonomen Jan Tullberg som i ett öppet brev den 27 december 2012

skriver till samtliga partiledare i riksdagen, under rubriken ”Ett nyårslöfte efterlyses”:

«Med hänvisning till att man agerar mot ”rasism och främlingsfientlighet” har det

offentliga samtalet blivit ensidigt och propagandistiskt. Dåliga nyheter förtigs eller

förvanskas och kritisk analys stoppas i tryckta medier genom en nitisk självcensur.

Till detta kommer det partipolitiska projektet att konsekvent och ihärdigt angripa

Sverigedemokraterna. Lojalitet till det projektet överordnas allt annat, även Sverigesvälfärd. Konsekvensen har blivit en sanningsfientlighet kring invandringsfrågor.»

Side 18: Den 20 november 2012 skriver Mona Sahlin i Aftonbladet en artikel där hon säger att bland det bästa hon åstadkommit som politiker är det dubbla medborgarskapet. Och så kommer det:

Att inte begripa att ursprung och framtid hör ihop för oss alla. Att inte se hur flyktingar

världen över förenar de länder de kom från med det land de lever i. Att nationaliteter

blandas och blir den nya världens medborgare.24

Det finns ett ekonomiskt perspektiv på dubbelt medborgarskap som Mona Sahlin

sorgfälligt undviker att nämna, nämligen att många invandrare tack vare det dubbla

medborgarskapet i dag kan kombinera svensk bidragsförsörjning med att bo i sitt gamla

hemland, det land som de för att få PUT i Sverige påstått att de inte kunde återvända till,

utan att riskera livhanken.

Ungefär samma dröm som Mona Sahlin har författaren Lena Andersson när hon gör

sig till talesman för en kosmopolitisk identitet.25 Ytterligare en skribent som hyllar den

idealiserade världsmedborgaren är DNs litteraturkritiker och krönikör Malin Ullgren, som

formulerar sin utopi som följer nedan. I hennes värld är na-tionalism i stort sett detsamma

som rasism:

Att svara en rasist ”Det här är mitt land”, mot en fond av ännu fler röster som alla

hävdar ”Mitt!” om ett och samma Sverige – det är att försöka vrida den självpåtagna

definitionsrätten ur rasistens händer. Därtill är det en ytterst privilegierad situation att

vara europeisk medborgare och ifrågasätta ägandet av länder. Tryggheten och skyddet i

att ha ett fungerande land att kalla sitt – det är en nåd att stilla bedja om för flyktingar

och papperslösa i ett Europa som dagligen sorterar ut dem som obehöriga. I den bästa av

världar är vi kanske alla frivilliga nomader, och jag menar allvar, som rör oss fritt utan

att skapa de blodiga konflikter som hävdandet av territorier innebär. Men vi är väldigt

långtifrån en nyfiket nomadisk värld.26

Den värld som Mona Sahlin, Lena Andersson och Malin Ullgren drömmer om, den är

inte bara långt borta utan den finns helt enkelt inte, utom för det privilegierade fåtal,

som kan förlägga sin identitetsbildning i exempelvis yrket eller sitt skapande.

Side 19: I en krönika i Dagens Nyheter den 26 november 2012 skriver [Nathan Shachar]:

Nationalism är ibland motbjudande. Men människors naturliga samhörighet med dem de

vuxit upp med, som läst samma böcker, pluggat samma läxor och genomlidit samma kriser,kommer aldrig att upphöra.

Den tysk-judiske marxisten Eric Hobsbawm, som lyckades ha fel i allt, förkunnade för

tjugo år sedan att nationella identiteter inte längre kommer vara en faktor i historien.

Han skulle se Barcelona i dag, en av världens mest moderna och kosmopolitiska städer, i

nationell yra. Och kalla det inte fanatism eller rasism. Se de marockanska och pakistanska

enklaverna inne i centrum, inlemmade i stadens sjudande kommers – exotiskt och

avundsvärt för svenska ögon. Man tänker osökt på historikern Ahmet Evins definition av

lyckad integration: ”Det är när invandraren säger till sin son: Detta är ditt hem!” /…/

Också folk vars hela väsen och läggning var främmande för nationalism, som judar,

katalaner, palestinier, libaneser och syrier tar nu sina nationella rättigheter på lika stort

allvar som Europas tusenåriga ”äkta” nationer. Du kan inte förolämpa en grupp värre än

om du förnekar deras rätt att kalla sig ”nation”. Nationer kan uppstå, splittras, förenas med

andra och gå under, men de kommer inte att träda ur historien på länge än.27

I grunden är Mona Sahlins, Lena Anderssons och Malin Ullgrens förhållningssätt

etnocentriskt. De projicerar sina drömmar om en fritt flytande identitet i en värld utan

nationer och gränser på människor som lever under helt andra villkor än de själva gör. När

dessa människor hyllar andra ideal, så drabbas de av dessa elitpersoners förakt. Att detta

kan passera utan att exempelvis sociologer, psykologer, etnologer och socialantropologer

protesterar och ger dessa skribenter en elementär lektion i vad identitetsbildning handlar

om, det är en del av mörkläggningen. Också det.

 

Side 97: Offer och förövare

En solig sommarsöndag i mars 2012 misshandlades en 61-årig hundägare i det minst sagt

invandrartäta Kortedala så svårt att det är märkvärdigt att han överlevde. En behandlande

läkare sa i polisförhör att han nästan aldrig förut sett så allvarliga hjärn- och skallskador

efter en misshandel. Fem till sju killar gav sig på mannen efter att de först retat hans

hund och han protesterat. De föste honom framför sig och sparkade ner honom i den

vattentomma bassängen på torget. Han föll baklänges och blev liggande. De fortsatte att

sparka honom där han låg på betongen.

Mannen låg två månader i koma och fick allvarliga skador som starkt nedsatt syn på ett

öga, afasi och mycket stora minnesluckor. De senaste två åren, liksom själva misshandeln,

var helt borta ur hans medvetande.

I rättegången i september 2012 åtalades endast två av tonårspojkarna. De nekade till den

allvarliga misshandeln och sa att de försvarat sig mot den aggressive 61-åringen (som var

sjuklig och aldrig tidigare varit i något bråk).

Tevejournalisten som rapporterade från rättegången sa att detta är en tragedi för såväl

61-åringen som för de två av ungdomarna som fastnat i rättvisans garn. Det är en djupt

upprörande formulering eftersom den likställer offer och förövare. Peter Linné, journalist

på Göteborgsposten, följde samma linje. Han skrev att åklagaren pressade pojken för hårt

och prövade att väcka läsarnas empati med följande formulering: ”Den lille 15-åringen

hade kommit till tingsrätten ensam, utan föräldrar eller annan anhörig.”

Dessa båda pojkar, välklädda och vattenkammade i rättssalen, kanske rörde vid ett

och annat hjärta bland åhörarna, men när de befann sig i gänget som nästan tog livet av

61-åringen så var de så farliga att inget av alla dem som bevittnade den grova misshandeln

vågade ingripa. Risken att själv bli lika misshandlad var uppenbar. Sådana här gäng finns

det gott om runt om i svenska förorter som domineras av invandrare, det som politiker

benämner ”utanförskapssamhällen”

När journalister individualiserar, dekontextualiserar och sentimentaliserar på det här

sättet gör de inte bara undermålig journalistik utan de dribblar också bort vad som är och

bör förstås som allvarliga samhällsproblem.

Göteborgs tingsrätt verkar för övrigt inte heller ha sett särskilt allvarligt på den

våldshändelse, där det mest var en slump att inte offret dog. De dömde den ene pojken till

ungdomstjänst i 70 timmar, den andre till ungdomstjänst i 100 timmar. Skadeståndet sattes

till 130.777 kronor. I december 2012 skärpte hovrätten domen för de två 16-åringarna till

140 timmar samhällstjänst i socialförvaltningens regi.

 

Side 103: Våldtäkter

Medias hantering av BRÅ-rapporten från 2005 utgick från det som Jerzy Sarnecki gjorde

en poäng av, nämligen att det handlade inte om faktisk brottslighet utan om misstänkt

brottslighet. Rapporten visar till exempel att det är 5,5 gånger vanligare att en utlandsfödd

misstänks för att ha begått våldtäkt än att en svensk med svenskfödda föräldrar blir

misstänkt. Detta kunde tolkas på flera sätt. Med ett sådant material fanns det ingen

möjlighet att avgöra om invandrare begick brott oftare än svenskar.

Man kunde bara konstatera att de oftare blev anmälda och det var fullt möjligt att det

berodde på rasism. En bloggare kommenterade det kontroversiella sambandet mellan

invandrare och våldtäkter:

Om man ska tro den bild media vill sprida är alltså svenska våldtäktsoffer rasister, de

föredrar helt enkelt att bli våldtagna av blonda Kalle framför svarthårige Achmed. Att

anklaga svenska tjejer för så pass grov rasism att det skulle förklara den stora skillnaden

är väldigt magstarkt, men det är trots allt vad vissa invandringsivrare försöker sig på.185

En annan bloggare skrev:

Att asylsökande och illegala invandrare uteslöts ur BRÅ-rapporten är mycket intressant,

eftersom dessa utgör en ganska stor del av de dömda våldtäktsmännen. Hur vet vi det? Jo,

tack vare tidningen City:s oväntade avslöjande att mer än hälften av de inlåsta på Sveriges

största anstalt för våldtäktsmän inte kunde prata svenska alls. Som nämnts tidigare.

Enbart där har vi alltså en rejält stor felkälla i BRÅ-statistiken, som gissningsvis dragit ned

proportionen utlänningar avsevärt.

BRÅ borde skämmas. Syftet är tydligen inte att försöka minska antalet våldtäkter.

Bortsett från vanliga medborgare och (vissa) feministgrupper får man intrycket att

det inte finns något större intresse i Sverige att minska antalet våldtäkter – politikerna

låtsas som det regnar, myndigheterna fuskar med statistiken, och tidningarna ljuger om

våldtäktsmännens härkomst och tystar ned “olämpliga” våldtäktsfall (till exempel den

libyske “Södertörnsmannen” i Stockholm och den afrikanske “Smygaren” i Göteborg –

bägge två serievåldtäktsmän).186

 

Side 107 - 108:

Alla kan begå misstag och efter ett antal såväl hedersmord som allvarliga

hedersrelaterade brott, alltsedan mordet på Fadime, skulle man kunna tro att de dogmatiska

feministerna har krupit till korset och bett om ursäkt för sina misstag. För en och annan

gäller det säkert men fortfarande är det många feminister som tycker det är viktigare att

dölja invandrares kriminalitet än att skriva om problemen. Särskilt känsligt är våldtäkter.

I Aftonbladet föreslår Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers

Riksförbund (SKR) sommaren 2012 medietystnad under rubriken ”Låt oss slippa rubriker

om sommarvåldtäkter”.197 De vände sig mot att Expressen och P4 i Sveriges radio

uppmärksammat ”sommarvåldtäkter” som ett växande problem, men nämnde inte med ett

ord att detta är brott där vissa invandrarkategorier är tydligt urskiljbara. De föredrog att

diskutera män i allmänhet. Debattören Mats Dagerlind kommenterade:

Om Ohlsson och Person fortsätter prata om svenska mäns våld mot kvinnor i hemmet och

tiger om kulturellt och religiöst hedersvåld och om grupp- och överfallsvåldtäkter som en

konsekvens av kulturkrockar i massinvandringens och integrationshaveriets kölvatten, då

slipper de få sina arkimediska cirklar rubbade, då slipper de ådra sig det övriga mediaoch

feministetablissemangets ogillande med beskyllningar om fiske i grumliga vatten,

då slipper de se journalistiska och akademiska karriärdörrar stängas och då slipper de

se rädslan i omgivningens ögon när forna vänner och kollegor tar omvägar för att inte

också de till följd av skuld genom samröre ska riskera drabbas av samma fredlöshetens

bannbulla./…/

I stället för att problematisera de nytillkomna grupper i det svenska samhället som har en

omvittnat oacceptabel syn på kvinnans kroppsliga integritet, inklusive rätten till kvinnofrid,

ger sig Ohlsson och Persson fegt och obefogat på den svenske mannen som runt fikabordet

ute på arbetsplatserna påstås sväva på målet när det gäller att fördöma våld och våldtäkter

mot kvinnor i nära relationer. /…/

Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala

för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. /…/

Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och

Persson har ljugit för dem, därför att de har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska

illusion som de matats med.198

 

Side 109:

Vi går vidare till Södertälje där ungefär hälften av invånarna själva är födda utomlands

eller att deras båda föräldrar kommer från något annat land. Var fjärde invånare är syrian.

Uppskattningsvis finns det ungefär 100.000 syrianer i Sverige. De har bildat föreningar,

institutioner, byggt kyrkor, startat tidskrifter och till och med egna tevekanaler. I Södertälje

har syrianerna egna flaggor, egna villaområden, två biskopar och två fotbollslag:

Södertäljes Assyriska förening och Syrianska FC. Allmänt gäller att syrianerna klarat

integrationen bra och svarar för sin egen försörjning. Men denna blanka integrationsmedalj

har en baksida:

Kriminella maktstrukturer som har vuxit fram i Södertälje har på senare år i princip tagit

över staden. Kommunstyrelsens ordförande, polisen och andra myndigheter i Södertälje

har på grund av detta förvandlats till harmlösa statister. Den som har problem eller är i

en tvist med någon söker sig inte till rättsväsendet, polisen eller de sociala myndigheterna

utan till klanhövdingar, kriminella gängledare och Syrianska Kyrkans biskop Benjamin

Atas. Det handlar om ett parallellt samhälle där en klan fungerar som en statsapparat och

agerar därefter. Det syrianska folket i Södertälje har tagits som gisslan av Melkemichelklanen.204

Nätdebattören ”Syrianers röst i Ronna” skriver att Södertäljes syrianer är såväl rädda som

missnöjda men i stort sett kan de ingenting göra. Klanen äger och kontrollerar så gott

som alla syrianska institutioner, inklusive den ena biskopen som de lär avlöna svart. De

upprätthåller också splittringen mellan olika fraktioner, inte minst mellan assyrier och

syrianer, via tevekanalen Suryoyo Sat. Flertalet syrianer har tröttnat på denna onödiga

uppdelning. Men inte klanen, den har till exempel bjudit in extremister som pekat ut

assyrierna som onda; innehållet i många av dessa program skulle med största sannolikhet

fällas för hets mot folkgrupp om de hade hamnat hos granskningsnämnden:

Klanen Melkemichel har alltså återintroducerat en social struktur som Sverige inte sett

sedan medeltiden, innan den svenska staten etablerade sig och tog över rätten att utöva

våld inom rikets gränser. Vad en sådan social struktur leder till i förlängningen, när

medborgarna tappat förtroendet för att staten och samhället ska försvara dem och deras

rättigheter, kan vi bevittna i Somalia, där statsmakten har upplösts och befolkningen

terroriseras i samband med de olika klankonflikterna. Att polisen har gripit och fängslat

många av personerna som var klanens våldsapparat kommer inte att lösa problemet.

Klanen kommer på ett eller annat sätt tillsätta dessa platser med andra verktyg.205

 

Side 111 - 112: Förklaringsmönster

I mediernas standardrutiner ingår, vilket vi tagit upp på flera ställen och därför inte särskilt

kommer att upprepa här, att så långt det är möjligt dölja förövarnas etniska tillhörighet, om

dessa är invandrare. När detta inte låter sig göras läggs skulden på det svenska samhället,

på det sätt som också det tidigare exemplifierats, med uttalanden av kriminologiprofessorn

Jerzy Sarnecki. På ett eller annat sätt landar förklaringarna alltid i svenskarnas rasism,

invandrarnas underläge, utsatthet och utanförskap, dåliga villkor etc.

[...]

Vi vet inte om professor Sarnecki verkligen levererar förklaringarna utifrån sin egen

övertygelse eller om han gör en dygd av nödvändigheten. Oavsett hur det förhåller sig, så

hade han antagligen inte någon större valmöjlighet om han ville behålla jobbet och sin roll

som auktoritet i dessa frågor. Vi ser ju hur det gick för Mauricio Rojas när han antydde att

variationen i brottslighet mellan olika invandrargrupper kunde ha med livsstil och kultur att

göra. Folkpartiet föredrog Erik Ullenhag och numera bor Rojas i Madrid och är helt borta

från svensk politik.

Eller kan den höga kriminaliteten möjligen bero på skolorna? I en diskussion på

Newsmill skriver en Per Svensson, i polemik med den moderate riksdagsledamoten Mats

Gerdau som hävdar att Malmös misslyckade skolor är roten till kriminaliteten:

Och när Mats Gerdau börjar svamla om att det är skolans fel att Malmö blivit en

gangsterstad, tja, det är bara ytterligare ett utslag av den politiska enfalden! För man ska

veta en sak, att en absolut majoritet av Malmös importerade kriminella aldrig någonsin

har gått i någon svensk skola, och inte deras barn heller!209

Ytterligare en nätdebattör:

Gängverksamheten i Malmö har inget att göra med utanförskap, trasiga familjer, taskig

utsikt från balkongen eller annat. Det har att göra med territoriell uppdelning av staden

för att skaffa sig affärsfördelar när det gäller langning av alkohol och droger, försäljning

av smuggelcigaretter och vapen, trafficking, prostitution, utpressning, indrivning och annat

som denna typ av ”affärsrörelse” arbetar med. Kriminella gäng är big business och inget

annat. För vi skall inte glömma en sak – Kriminalitet är inte ett socialt tillstånd, det är ett

frivilligt val. Det finns ingen som tvingar någon att bli yrkeskriminell – det är ett vägval

som alla andra.210

 

Side 112 - 113:

När det gäller de kontroversiella våldtäkterna så har de givetvis med gruppernas kvinnosyn

att göra. Många grupperingar kan inte acceptera den svenska kvinnorollen. Unga svenska

flockor ses ofta som horor på grund av sin livsstil. För att hålla sig till syrianerna, så

praktiserar de endogami, dvs. giftermål inom den egna gruppen. De vill absolut inte gifta

in svenska kvinnor. När förre skolministern och socialdemokratiske riksdagsmannen

Ibrahim Baylan för några år sedan deltog i ett möte i den syrianska kyrkan i Södertälje

blev han hårt kritiserad för att han gift sig med en etnisk svenska och därmed gjort sig till förrädare mot den syrianska gruppen.

 

Side 115 -122:

 

Forskarnas svek - Grundläggande om forskning

Vetenskap och forskning är två begrepp som är intimt sammankopplade, men det betyder

inte att de passar samman som hand i handske. Vetenskap förknippas i första hand med

naturvetenskap. När någon säger att han eller hon är ”vetenskapare” så ser de flesta bland

oss framför sig människor i vita rockar, sysselsatta med avancerad teknik i laboratorier.

Det finns emellertid också andra som forskar – forskning är det bredare och mer

generösa begreppet. Det finns humanistiska forskare, samhällsforskare, historieforskare,

släktforskare etc.

En annan skillnad är att vetenskap anger ett intressefält medan forskning mer utpräglat

är en aktivitet. Att säga att man vetenskapar låter lite ovant. Att säga att man forskar låter

bättre. Vad gör då den som forskar? Vad är det för regelsystem som forskare har att förhålla

sig till om de vill att deras forskning ska svara mot vetenskapliga kriterier?

• Forskning avser att ta reda på något som inte tidigare var känt. Det är ett slags

upptäcktsfärd, vare sig man vill frilägga den genetiska koden eller längtar efter att

få veta om det finns några bemärkta personer i den egna släkten. Forskning handlar

antingen om att få något klart för sig som man inte tidigare visste, alternativt att man

har en hypotes som man på olika sätt testar för att se om den håller.

• Forskning handlar om sanning. Det finns mängder av invändningar mot detta

påstående. Sanningen är subjektiv, relativ, temporär etc. Det finns inga absoluta sanningar

utan enbart sannolikheter. Trots detta, en fundamental sats är att ett påstående

antingen är sant eller falskt, men aldrig båda samtidigt. Att olika forskare och tänkare

nagelfar begreppet sanning är bra men det hindrar inte att forskare strävar efter

att frilägga sanningar. Det hindrar dessvärre heller inte att forskare kan gå alldeles

väldigt vilse och att andra forskare, eller snart sagt vem som helst, ibland kan påvisa

att det som en forskare påstår är sant, inte är det. Den mycket inflytelserike vetenskapsfilosofen Karl Popper påstod att varje sanning är ett provisorium. Det motsäger

inte att forskare som förtjänar att kallas för forskare alltid är sanningssökande.

• För att bedriva forskning, det vill säga söka efter ny och sann kunskap, krävs det

metoder. Naturvetenskapen arbetar efter receptet ”upprepning”. Om ett experiment

under kontrollerade betingelser upprepas många gånger och alltid ger samma resultat,

så är det möjligt att dra korrekta slutsatser. I den meningen är naturvetenskap

lätt. Detta leder till paradoxen: ”naturvetenskapen är avancerad därför att den är

lätt”. Det leder också till det påståendet ”samhällsvetenskap är svårt och därför

inte särskilt avancerat”. Medan en laboratorieprocess oftast är mycket avgränsad

och fokuserar materia som följer vissa bestämda fysikaliska, kemiska etc. lagar, så

handlar samhällsvetenskap om att studera flöden som nästan aldrig är möjliga att

kontrollera. Det samhälle forskaren uttalar sig om finns inte längre kvar när han eller

hon redovisar sina slutsatser. Samhällsforskare uttalar sig därför alltid om något

som redan är passerat och är i den meningen historiker. Det hindrar inte att också

samhällsforskare har som målsättning att säga något som är sant.

• De metoder som nämns i punkten ovan handlar om att bli förtrogen med den empiri

som studeras. Samhällsforskare har huvudsakligen tre sorters empiri att tillgå.

Den första är statistik och det är här samhällsvetenskap är som hårdast, mest lik

naturvetenskap, som ju också ofta arbetar med statistik som ett nödvändigt verktyg.

Inom sociologi har statistik länge varit den viktigaste metoden. Problemet är att

det är många samhällsfrågor som inte går att besvara med hjälp av statistik. Det

är en metod som sätter sanning i första rummet men det som är sant är inte alltid

intressant. Kvantitativ sociologi klassificerar alltför mycket som ”icke forskningsbart”

av det liv som innesluter oss och strömmar såväl förbi som genom oss. Går

vi vidare inom samhällsvetenskapen så är metod nummer två enkäter av olika slag.

Man ställer frågor till de människor man vill veta något om. Ofta är statistiska metoder

sammankopplade med enkäter. Svaren på enkäter kvantifieras och mals in i

det statistiska maskineriet. Problemet med enkäter är att ”som man ropar i skogen

får man svar”. Frågor kan vara mer eller mindre ledande, men framför allt är det de

som svarar på frågorna som avgör vad de vill svara. Vad människor säger om sitt

eget och andras beteende är långt ifrån alltid sant. Detta är grunden för den tredje

metoden, som är att leva tillsammans med de människor man studerar, så kallad

deltagarobservation. Det är en metod som särskilt omhuldas av socialantropologer

och etnologer. Genom att tillbringa några år med exempelvis en folkgrupp, lära sig

deras språk och sätt att leva, så blir man kapabel att ge en initierad beskrivning och

förklara sådant som ter sig egendomligt, obegripligt eller stötande utifrån. Handlar

det om ett modernt folk, kan man följa det på avstånd. Det finns många forskare som

följer skeenden i andra länder utan att vara på plats, ett slags distansforskning. Det

är inte i sig självklart att deras forskningsresultat blir sämre. Att hålla distansen, att

vara en objektiv iakttagare, är viktigt för forskare.

• De som har tagit reda på någonting har något att berätta. Naturvetare söker sig

till språk som inte blivit mångtydiga genom daglig användning. Matematik är ett

naturvetenskapligt språk. Kemiska formler är det också, liksom latinet inom den

medicinska vetenskapen. För samhällsvetenskap är språket en akilleshäl. Det gäller

att minimera den klyfta som alltid finns mellan verkligheten och det språk som

beskriver samma verklighet. Samhällsvetare behöver i likhet med andra forskare

ett objektivt och neutralt språk, ett språk som inte i första hand överför värderingar

utan den kunskap som forskaren anser sig ha förvärvat. Samtidigt behöver forskare

ett analytiskt språk, begrepp att tänka med. Det gäller såväl när olika företeelser ska

beskrivas, som när de ska analyseras och ligga som grund för olika slutsatser.

 

Det går att skriva mycket mer om vad forskning är för något. Forskare är vanligtvis

intresserade av att försöka definiera och kontrollera det som de håller på med och betraktar

ofta denna granskning som en del av själva forskningsprocessen.

Vi går emellertid inte längre här utan ska sammanfatta. Det som vi vill lyfta fram med

ovanstående resonemang är att forskning handlar om att producera ny kunskap, med

ambitionen att forskningsresultatet ska vara sant. För att kunna göra detta behövs ett språk som är så rensat från värderingar som det bara är möjligt. Man bör kanske tillägga att

det finns ett krav bland forskare på att deras forskning ska handla om väsentliga frågor.

Antingen det handlar om den forskning som bedrivs vid universitet och väsentligen

finansieras med skattemedel eller industriell forskning, så måste den kunna motiveras.

Också forskningen tillhör på så sätt marknadssamhället. Är den inte lönsam, varken på

kort eller på lång sikt, så kommer den att läggas ner. Ytterligare ett krav på forskning är

att forskarna aldrig släpper på sanningskravet. Forskare som gör det fuskar, vilket inte

bara är skändligt utan också ett hot mot forskningens framtid. Om politiker, ideologer och

aktivister av olika slag för ut sina budskap under sken av att det handlar om forskning,

underminerar de forskningens trovärdighet. För medborgare i gemen signalerar akademiska

titlar som professor, doktor och docent, liksom begrepp som vetenskap och forskning att

det handlar om människor som gör sitt allra bästa för att upptäcka och förmedla sanningar.

Om det visar sig att de inte gör det, hur ska den som inte är forskarutbildad kunna skilja

ut dessa charlataner från äkta forskare? Det vore katastrofalt om forskarna, när det gäller

trovärdighet, fick slå följe med politiker och journalister, vilkas trovärdighet är mycket låg

i många länder, bland annat Sverige. Det gäller därför att vara observant på forskningsfusk.

Tyvärr är detta en svag gren bland svenska forskare. Nedan ska några exempel ges på

forskare som inte är forskare utan politiska aktivister. De presenterar sig som forskare men

producerar inte kunskap utan ideologi. Innan vi ger oss in på denna kritiska granskning

behöver dock några ord sägas om varför det blir så, varför intelligenta människor som

väljer att utbilda sig till forskare och avlägger en doktorsexamen, den högsta examen

som finns, inte ägnar sig åt det som de är utbildade för. Enklare uttryckt: varför tycker de

ideologi är viktigare än forskning?

Forskargemenskapen

Den som påbörjar en forskarutbildning vid ett universitet har två grundläggande

ambitioner. Den ena är förhoppningsvis att lära sig hur man gör när man forskar, den

andra är att bli accepterad som medlem av en forskargemenskap. Det handlar med andra

ord dels om att tillägna sig en kompetens, men också om forskarens identitet. Gäller det

naturvetenskaplig forskning, som i hög grad är kollektiv och bedrivs av forskarlag, så

hänger identiteten intimt samman med själva forskningsuppgiften. För att återknyta till

ett påstående ovan, så är naturvetenskap lätt. Identitetsfrågan blir därmed inte särskilt

problematisk. Jobba på och följ spelreglerna, så får du din forskaridentitet på köpet. Fuskar

du och har oturen att bli avslöjad så blir du utsparkad ur gemenskapen.

För samhällsvetare och humanister är det svårare. Det som finns här är en djungel av

teorier och metoder, språkliga katedraler, som långt från alltid är särskilt tillgängliga –

en del av de teoretiska systemens höga prestige hänger samman med att de inte är fullt

begripliga. Den etiska dimensionen ser också lite annorlunda ut. Medan naturvetenskapen

brottas med objektiviteten – den som inte är objektiv kan inte producera bra forskning – så

brottas samhälls- och humanvetenskap med visionen om det goda samhället. Nyttan med

denna forskning är ju att den levererar kunskap som förbättrar samhället. Analogt med att

medicinsk vetenskap syftar till att förstå människans kropp och psyke i syfte att minimera

lidandet, så är samhällsvetenskapens uppgift att förstå och förklara samhället, så att

medborgarna får ett så väl fungerande samhälle och därmed ett så bra liv som möjligt.

Här finns det första och kanske mest ödedigra vägvalet. Det finns en objektivitetens

och ”sanningens väg” att gå men den är smal och svårframkomlig. Den är också riskfylld

i den meningen att den forskare som levererar olämpliga resultat riskerar att drabbas av

journalisters och andra forskares avståndstagande. Att ha sanningen som mål innebär alltid

ett risktagande. Se till exempel på den banbulla som drabbade socialantropologen Kajsa

Ekholm Friedman när hon konstaterade att det mångkulturella samhället är förödande för

den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera. Hon

hade rätt men det var en förbjuden sanning, som hon fick löpa gatlopp för. Också ett antal

av de forskare som visste att detta var rätt, tog avstånd från henne. Det sociala priset för att ställa sig på hennes och sanningens sida var tydligen för högt.

Vid sidan av den smala och riskfyllda vägen finns det också en bred väg, som inte i första

hand handlar om objektivitet och sanning utan om identitet, om att tillhöra en grupp som

behärskar ett kunskapsfält som omvärlden inte begriper sig på. Det är en grupp som genom

att vara inläst på svåra resonemang höjer sig över vanligt folk. Även om många bland dem

aldrig skulle erkänna det, så uppfattar de sig själva som en kunskapselit.

Forskare, om de nu är några forskare förstås, som har valt denna väg laborerar med

begrepp som rättvisa och skuld. Det gäller att med vetenskapens hjälp attackera det

samhälle som axiomatiskt är orättvist. Vetenskapen blir för dem ett redskap för att klä

av makten dess legitimitet, exempelvis genom att visa vilken skuld det västerländska

samhället genom sin koloniala exploatering har för tillståndet i världen.

Nationalekonomen Tino Sanandaji vänder sig mot denna utstämpling i en föreläsning där

han med utgångspunkt från Angela Merkel, Francoise Hollande och David Cameron slår

fast att mångkulturalismen är död. Han säger bland annat:

Multikulturalism är värderelativism. Det bygger på 68-vänsterns idé att /…/ att all moral

och all kultur är relativ förutom USA och Västerlandets ondska, vilken är konstant. Det

här har man skapat genom att ta alla fel och brott genom historien som Västerlandet

gjort sig skyldig till, från kolonialism till slaveri till förtryck mot kvinnor, och det kan ta

sig absurda uttryck som när man går åttahundra år tillbaka och pratar om korstågen och

försöker få svenskarna att känna skuld för korstågen, som Jan Guillou har gjort. När man

gör detta gör man två fel. Det första är att man inte lyfter fram det goda som Västerlandet

har skapat. Västerlandet har uppfunnit demokrati, mänskliga rättigheter, den industriella

revolutionen, kvinnors rättigheter – jag kan fortsätta i timmar – och det andra man gör är

att man applicerar inte samma måttstock på andra kulturer. Så visst, USA bör skämmas

för de hade svart slaveri fram till för 150 år sedan. Saudiarabien hade svart slaveri till för

fyrtio år sedan och i delar av Nordafrika finns det kvar än i dag. 215

Det är ganska lätt att urskilja vilka som i det ovan beskrivna vägvalet avstår från

forskarens längtan efter att tala sanning. Det handlar om politik och dessa så kallade

forskare är undantagslöst vänsterpolitiskt engagerade, i kombination med den vanligen

svårtillgängliga teoribildning som för tillfället är på modet. Den engelske filosofen Roger

Scruton formulerar sitt förakt för denna pseudovetenskap på följande sätt, efter att ha gettett antal exempel på i synnerhet franska tänkares produktion av obegriplig teori:

Den bubblande flodvågen av nonsens flyter mellan trygga murar på vilka outplånliga

budskap har mejslats in. Dessa säger oss att världen är i händerna på Den Andre, att Den

Andre är kapitalismen, det borgerliga samhället, patriarkatet, familjen, med andra ord

hela raden av traditionella maktstrukturer som vi måste befrias från; att vi kan förstå och

dechiffrera de hemligheter genom vilka dessa strukturer upprätthålls; och att vi genom

att förstå Den Andre bemäktigar självet. Kort sagt, den metalitteratur som nu för tiden

dominerar på våra humanistiska institutioner består av besvärjelser, avsedda att betvinga

en främmande värld och öppna en väg till befrielsen. Och det är anledningen till att denna

litteratur har lyckats vinna en så enastående stor anhängarskara.216

Roger Scruton drar följande slutsats:

Precis som alkemin försvann eftersom det inte fanns någon användning för alkemister efter

den vetenskapliga revolutionen, så kommer detta nonsens att försvinna när det inte längre

finns något att vinna på att spotta ur sig det. Till sist, när man erkänner att en treårig kurs

i nonsens i stort sett gör unga människor oanställningsbara utanför universitetsvärlden,

kommer man att vilja lägga ned dessa humanistiska institutioner och låta deras offer gå

vidare från skolan till livet utan de mellanliggande åren av milt vanvett. 217

 

Stefan Jonsson

Vårt första exempel på en sådan forskare som Roger Scruton menar har gått helt fel

är Stefan Jonsson, som sedan 2011 är professor i etnicitet vid REMESO, Institutet för

forskning om migration, etniska relationer och samhälle vid Linköpings universitet.

Man kan undra hur det gick till när Stefan Jonsson accepterades på denna post. Han är

visserligen blixtrande intelligent och tillhör den kulturelit som har tillgång till Dagens

Nyheters kultursidor – fram till våren 2010 tillhörde han DNs fasta kulturstab – men det är

omöjligt att se honom axla rollen av en objektiv och förutsättningslös forskare.

Det som gör att vi lyfter fram Stefan Jonsson som en första rangens pseudoforskare är

hans politiska agenda. Han tänker, handlar och formulerar sig som en politisk aktivist. Den

postkoloniala teoribildning han bekänner sig till handlar om att ”synliggöra och lösa upp

sekler av vitt, manligt, kolonialt, europeiskt särartstänk och montera ner barriärerna som

alltjämt utestänger människor med ’fel’ hudfärg, härkomst och kön.” 218 Som författaren

Lena Andersson konstaterar i en polemik med Stefan Jonsson:

Den postkoloniala paradoxen är att anhängarna dekonstruerar allt på hemmaplan

men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och

sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastikkirurgin, heteronormativiteten,

underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är

utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen

slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska

döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade

västerländska normer.219

I det vetenskapliga uppdraget ligger inte att förbättra världen, inte att nå större rättvisa,

utan att förstå den. Med Stefan Jonssons perspektiv är det till exempel ”förbjudet” att

undersöka om svaret på frågan om de utestängda människorna (vad de är utestängda från

säger han inte men något underläge handlar det om) kanske är utestängda därför att de

är biologiskt underlägsna (lägre intelligenskvot) eller anammar en livsstil som inte kan

konkurrera på den arena där marknaden sätter upp normerna. Stefan Jonssons perspektiv

placerar skulden axiomatiskt hos väst. Men redan genom att börja diskutera vems felet är

har han släppt på de vetenskapliga ambitionerna. Stefan Jonsson skriver också i den ovan

citerade artikeln:

I dagens Europa pågår en backlash mot mångkulturalismen, ett avståndstagande från

utomeuropeiska kulturer och en positiv omvärdering av kolonialismen som hjälper

den vita, västerländska människan att utan dåligt samvete behålla privilegierna som

kolonialismen gav henne i arv.

En vetenskapligt prövbar fråga skulle exempelvis kunna vara ”varför tar Europa i dag

avstånd från mångkulturalismen?” Den frågan kan säkert diskuteras förutsättningslöst

men har man – som Stefan Jonsson – redan bestämt sig för att svaret är att det för ”den

vita västerländska människan” handlar om ”att utan dåligt samvete behålla privilegierna

som kolonialismen gav henne i arv” då har man gjort ett påstående som genom att vara

så svepande och stort är i det närmaste omöjligt att pröva. Stefan Jonsson är för övrigt

inte intresserad av att pröva detta. Att det förhåller sig så har han inga som helst tvivel på.

Under de år vi följt Stefan Jonssons tankevärld, som han presenterat den i Dagens Nyheter,

har vi aldrig någonsin sett honom tvivla.

En forskare som aldrig tvivlar, vad är det för forskare? Stefan Jonsson må ha doktorerat

och blivit professor i etnicitet vid Linköpings universitet. Det gör honom förmodligen

forskningskompetent men uppenbarligen vill han inte forska. Att positionera sig i den

ständigt pågående kulturdebatten är viktigare för honom. Istället för att forska vill han

tala om för oss vad han tycker i olika frågor.

 

[...]

 

Varför blir inte Stefan Jonsson uppkallad till ledningen av Linköpings universitet och

tillfrågad vad han håller på med? Han innehar en professur vilket innebär att han ska ägna

sig åt forskning och åt att undervisa blivande forskare. Är det sådana här resonemang han

vill att de ska ta till sig? I så fall missköter han sitt jobb och det är inte kulturministern utan

han som bör avskedas.

Vi är fullständigt övertygade om att ledningen för Linköpings universitet, eller för den

delen ledningen för vilket universitet som helst i Sverige, aldrig skulle ens snudda vid

tanken att det är problematiskt med forskare som inte forskar utan – exempelvis – ägnar

sig åt en politiserad kulturdebatt. Tvärtom, det är mycket bra att ha personer anställda som

syns i media, som gör sig hörda med sina åsikter. Så ser det ut på svenska universitet. Det

finns inga som helst förväntningar på att anställda forskare ska ägna sig åt forskning. Det är

till och med möjligt att ledande företrädare glömt vad forskning är för slags verksamhet.

 

Side 130:

David Schwarz, den svenska invandrardebattens Grand Old Man, vände på frågan i en insändare i Dagens Nyheter. Om Sverige och svenskarna skrev han lakoniskt:

Landets levnadssätt, liksom dess kultur över huvud taget, saknar attrak-tionskraft på

invandrare och flyktingar med avvikande kulturer och tradi-tioner. Detta är än mer

allvarligt eftersom det bland de utrikes födda finns grupper som efter flera decenniers

vistelse i landet, ofta i starkt socialt och etniskt segregerade bostadsområden, fortfarande

inte delar det svenska samhällets demokratiska grundvärderingar.242

 

Side 152:

– Genom att skylla arbetslöshet och sjunkande skolresultat på invandring, helt utan stöd i

statistiken, så krattar man manegen för partier som vill sätta människa mot människa. Det

är ansvarslöst, säger Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin till tidningen Dagens Nyheter

inför årsskiftet 2013. 293

Men referens till ovanstående statistik undrar vi vem det är som inte vill ta till sig fakta om

hur verkligheten ser ut och därmed också uppträder ansvarslöst.

Förutom den mycket kritiska situationen när det gäller integrationen av icke-västliga

elever på arbetsmarknaden, kan vi konstatera att var tredje arbetslös som är registrerad

på Arbetsförmedlingen är född utomlands och att andelen ökar dramatiskt. 40 procent

av framtidens arbetskraft som kommer till Sverige från länder utanför Europa, har

så låga meriter att man närmast kan jämställa dem med faktiska eller praktiska

analfabeter, vad gäller dagligt liv i det svenska samhället. 25 procent saknar motsvarande

grundskolekompetens, ytterligare 15 procent har högst grundskola, enligt siffror som

Dagens Nyheter tagit fram i samarbete med Arbetsförmedlingen.294

 

Side 155 - 157:

När det gäller Sverige Radio och Sveriges Television är siffran ännu högre, 52 procent

av de SVT-anställda och 54 procent av de anställda journalisterna vid Sveriges Radio

sympatiserar med Miljöpartiet. Urvalet i de senare fallen rör sig om drygt 200 personer. Vi

tar det en gång till, eftersom detta är en sensationell siffra: Majoriteten av journalisterna

på Sveriges Radio och Sveriges Televi-sion gillar Miljöpartiet bäst. De är också de

journalister som ska värna public service uppdraget, det vill säga rapportera allsidigt

och objektivt så långt detta är möjligt. För dessa journalister, som har kravet på sig att

vara opartiska, konstaterar Kent Asp att över 80 procent sympatiserar med de rödgröna

partierna.

Skillnaderna mellan journalister med olika bevakningsområden är begränsade.

Miljöpartiet har en mycket stark ställning i samtliga grupper, med undantag för

sportjournalister (men även bland sportjournalister är mp det största partiet). Stödet för

vänsterpartiet, och för socialdemokraterna, är också likartat. Vänsterpartiet har dock

särskilt starkt stöd hos kulturjournalister, medan socialdemokraterna har svagt stöd hos

nöjesjournalister och starkt stöd hos sport- och kriminaljournalister.

Under förutsättning att journalisterna har fortsatt samma partisympatier har förändringarna

blivit ännu större eftersom Sverigedemokraterna i januari 2013 hade ökat till tio procent av

väljarkårens sympatier medan Miljöpartiet minskat till åtta procent.

Om Sverigedemokraterna av media anses stå längst ut till höger på skalan är Miljöpartiet

det riksdagsparti som kan sägas befinna sig längst ute till vänster, med sitt krav på fri

invandring. De kräver helt öppna gränser och tillgång till full samhällsservice med bostäder

och ekonomi för alla som kommer hit. I kortversion lyder Miljöpartiets programförklaring

så här:

Vi tror inte på konstlade gränser. Vi har en vision om fri in- och utvandring, där människor

har rätt att bosätta sig och verka var helst de önskar. Vi accepterar inte att den rika

världen sätter upp höga murar mot flyende. Vi vill att Sverige går före internationellt

genom att lägga fram en plan för att införa fri invandring. Detta ska kompletteras med

en generös flyktingmottagning. /…/ Sverige och övriga Europa behöver en mer human,

solidarisk och rättssäker flyktingpolitik. Ingen människa är illegal.300

 

Mot detta kan nedanstående sarkastiska reflektion anföras:

Det är rasistiskt att säga att svenskarna har någon speciellt rätt till Sverige. Det är

diskriminerande och delar mänskligheten i “Vi” och “Dom.” Att ens kalla landet

“Sverige” är rasistiskt eftersom det antyder att landet tillhör en grupp människor som

heter “svenskar.” Det är djupt kränkande och den rasistiska benämningen “Sverige”

borde omedelbart ändras till någonting mer inklusivt. “Allemansland” skulle vara

en mycket bättre namn för ett inklusivt och tolerant land med öppna gränser där alla

människor i världen är välkomna utan krav och fördomar. Vad det skulle vara mysigt och

vackert. Vi kunde alla sätta blommor i håret och sjunga “We Shall Overcome” och dansa

tillsammans på gröna ängar.301

Världen är indelad i fattiga och rika länder och områden. Med öppna gränser skulle

givetvis inte världen bli någon jämlik plats, men den globala segregationen skulle vara

betydligt mindre. I detta sammanhang finns det, som vi förstår det, två förhållningssätt.

Antingen ser man den globala segregationen som en rättvisefråga. Då bör gränserna vara

så öppna som möjligt, eftersom fattigdom är en orättvisa och alla människor borde ges

möjlighet att fly undan fattigdomen. Men man kan också se det som en samhällsfråga.

Det är fungerande samhällen med utbildade, disciplinerade och lojala invånare som

skapar välstånd. Det är dessa samhällssystem som måste skyddas genom en mer eller

mindre begränsad invandring. Invandrare kan visserligen bygga upp ett land – världens

starkaste nation, USA, är i sin nuvarande skepnad frukten av en gigantisk invandring.

Men invandring kan också presentera sig som en kostnad och ett hot mot det existerande

samhället. Den senare bilden dominerar för vår tids välutvecklade länder, också för USA.

Det finns några få rika länder som åtminstone tidvis säger sig behöva fler invånare, Kanada

och Australien exempelvis, men för det stora flertalet gäller att de i politikernas ögon har

fler invånare än de behöver. Det finns i varje samhälle ett antal ”obehövda” och det är där

som problemen tätnar: arbetslöshet, bidragsberoende, droger, kriminalitet, våld etc. Så gott

som alla välfärdsstater är i dag rädda för att via invandring rekrytera fler medlemmar till

denna kostsamma och olyckliga befolkningskategori. Vi skulle önska att Miljöpartiet hade

reflekterat över denna fråga, eftersom de propagerar för fri invandring. Ingenstans hittar vi

emellertid ett sådant resonemang inom Miljöpartiet.

Side 215 - 216: ”Et svensk tabu”

En måttstock på den tillåtna respektive förbjudna offentliga diskussionen, inte bara i

Sverige och Danmark utan i alla de nordiska länderna, är temat demografisk förändring. I

Sverige har befolkningen med utländsk bakgrund ökat nästan tjugo gånger i förhållande till

den med svensk bakgrund (se kapitlet om invandringsstatistik). Trots att siffran är betydligt

lägre i Danmark, kan ändå danska journalister öppet skriva om sina farhågor. Exempelvis

skriver Morten Uhrskov Jensen att sedan den nuvarande danska utlänningslagen kom till

1983 så har minst 385.000 icke-västliga invandrare kommit till Danmark. Han anser att

bör räcka med det om det skattefinansierade välfärdssamhället ska bestå ekonomiskt intakt,

med en framtida västlig livsstil och levnadsstandard. Liknande åsikter framför Uhrskov

Jensen och andra kollegor på bloggar och i krönikor i Jyllands-Posten.416

När en av författarna till den här boken, Gunnar Sandelin, i en debattartikel presenterade

fakta om den demografiska förändring av Sverige som media förtigit, nekades den

publicering av debattredaktörerna vid våra sex största morgon- och dagstidningar. Dagens

Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet, Aftonbladet och

Expressen tackade samtliga nej utan att motivera sina svar. Det gjorde också några större

landsortstidningar. Nyhetssajten Newsmill avböjde artikeln som den var ”i nuvarande

form”. Däremot publicerades den i Jyllands-Posten under rubriken ”Et svensk tabu”.417

Den bemöttes med bland annat följande tänkvärda rader i ett kommentatorsfält av

signaturen Marit:

Etniske svensker, de som er igjen av dem, er rammet av en kollektiv psykose. Denne

sykdommen er vanskelig å helbrede, da total virkelighetsfornektelse er det fremste

symptomet. Dette fører til innbitte vrangforestillinger om hvordan verden ser ut.

Pasientene tror de har fått en gudegitt oppgave: Å redde all verdens mennesker fra seg

selv. Like innbitte er svenskene på at Sverige er det landet i verden hvor alle og enhver,

fra alle kanter av kloden, har rett til å bosette seg. Og at ursvenskene må gi fra seg det de

har av verdi til «nybyggarna». Det er stor enighet blant de psykotiske svenskene om dette.

Desverre er sykdommen uhelbredelig, og ingen forskere har hittil funnet det interessant å

undersøke hvorfor akkurat svenskene er angrepet. De overlater dette til eventuelle senere

generasjoner.418

Side 220 - 221:

En dansk motbok

Som svar på Lena Sundströms bok görs en motresa Malmö-Kiruna tur och retur av

historikern och krönikören vid Jyllands-Posten, Mikael Jalving.427 Ett år tidigare hade

Mikael Jalving skrivit en debattartikel i Expressen. Den fungerade som ett slags avstamp

inför den kommande boken och där kan man bland annat läsa:

När svenskar vill slå sig för bröstet i politiska eller sociala frågor hackar de på Danmark.

Danmark är en ideologisk markör, en rituell antites till svenskt konsensus. Men den

allmänna svenska uppfattningen av Danmark säger minst lika mycket om svenskarna som

om danskarna.428

Jalving inleder med att beskriva Sverige som ytterligheternas land. Det är aldrig de sansade

utan de extrema som har makten. I hans ögon är Sverige ett socialt experiment som

förändrats så snabbt att associationerna går till den katolska kyrkan. I biktstolen sitter de

ängsliga avfällingarna, vars åsikter demoniserats av en förnekelse- och utfrysningskultur

styrd av politiker, main-streammedier och akademiker. Nu söker dissidenterna blidka

den politiskt korrekta makten genom att be om syndernas förlåtelse så att de, om än lite

malträterade, kan få återvända till den konsensustrygga fårskocken. Väl där odlar svensken

sin självuppfattning, grandios i förhållande till verkligheten. ”En gång var vi en stormakt”

– han citerar författaren och debattören Susanna Popova som säger att ”det gav oss

storhetsvansinne”. Den katastrofala diskrepansen mellan bilden av Sverige som den bästa

av världar och verkligheten med massiv invandring, problematisk mångkultur och islams

påverkan märks särskilt hos myndigheter och medier, hävdar Jalving. Han uppehåller sig

särskilt vid svenska myndigheters förmåga att mörka etnicitet när det gäller kriminalitet,

sjukskrivningar, bidragsberoende och andra ”tärande” poster i samhället.

I boken intervjuas forskaren Janus Brandin vid Köpenhamns Universitet. Han har

kommit fram till att sjukskrivningsfrekvensen hos icke-västliga invandrare på den svenska

arbetsmarknaden är fyra gånger så hög som för arbetsstyrkan med svensk bakgrund. Dock

upplever Brandin det som problematiskt att samla in sådant datamaterial.

När jag skrev rapporten och samlade in materialet mötte jag ett relativt stort motstånd

från både den etablerade forskningen, men det var särskilt de etablerade offentliga

institutionerna som valde att motarbeta, skicka mig runt och helst inte svara. Forskare frånflera universitet ville över huvudtaget inte tala med mig.

I en debattartikel på nyhetssajten Newsmill sammanfattade Janus Brandin sina

erfarenheter:

För det första är det tabu i Sverige att offentligt koppla ihop samhälls-problem med

etnicitet. Det råder en svensk offentlig konsensus hos politiker, myndigheter, media och

forskare som gör att integrationsdebatten kvävs. Det uppfattas också som diskriminerande

och främlingsfientligt att framställa invandrare som en orsak till den misslyckade

integrationen.429

Vad tror svensken på? Vilka värderingar har hon/han? undrar Jalving och frågar sig

vad vi har att erbjuda invandrare/asyl-sökande som skulle vara så åtråvärt i vår livsstil?

När en skola brinner varje dag i invandrartäta områden, borde svenskarna istället se de

enorma problem som omger dem. Eller är det som författaren och journalisten Lars Åberg

i september 2010 skrev på DN Debatt, att välvilliga svenskar ser på invandrare som

husdjur?430 ”Som man nu i andra och tredje generation ska ge en skål mat om dagen så att

de inte svinar ned eller förstör soffan?”, tillägger Jalving.

Jalvings bild av Sverige är ett land som när det gäller invandringsfrågor krackelerat

av likriktning och anpassning och försetts med en tom men politiskt korrekt fasad.

Underrubriken ”En resa i tystnadens rike” sammanfattar författarens intryck. Sverige är

landet där ”det er bedst at holde kaeft.”

Eftersom Jalving skrivit en motbok till Lena Sundströms bok om Danmark kommenterar

han givetvis också hennes påståenden. Hon attackeras för att vara den svenska elitens

budbärare av det Utopia den vill skapa: utan fördomar, utan kött och blod och mänsklig

energi, ett reservat som är dömt att misslyckas. Och överallt möter Mikael Jalving

tystnaden i denna ”Prozac Nation”.

Side 224 - 225:

Den liljevita eliten

I danska media kan en bild av Sverige förmedlas, som aldrig skulle kunna publiceras

på vår sida av sundet: bilden av ett land som håller på att gå under på grund av en

okontrollerad asyl- och anhöriginvandring från den icke-västliga kulturkretsen. Mest

förfärad över utvecklingen i Sverige är man, inte oväntat, på Jyllands-Posten.

Liksom Mikael Jalving skriver Morten Uhrskov Jensen krönikor och bloggar för denna

tidning. Uhrskov Jensen är historiker och redaktör för den nationalkonservativa tidsskriften

Nomos och bland annat författare till boken ”Invandringens Pris” (2012). Han beskriver ett

Danmark som blir fattigare av icke-västlig invandring, men där berörs också Sverige och

andra länder. Författaren har i sina krönikor och bloggar uttalat att det står mycket värre till

med Sverige, som redan har passerat ”the point of no return”. I framför allt Jyllands-Posten

och i Weekendavisen finns en bild av Sverige som vi aldrig får läsa om på hemmaplan:

en blivande fattigkyrkogård, där bara dödsmässan återstår. Troligtvis är Morten Uhrskov

Jensen den som har uttalat denna undergångsbild tydligast:

Den svenske politiske elite styrter i disse år landet ned i et økonomisk, socialt, kulturelt

og religiøst kaos. Den enorme indvandring vil forvandle Sverige til en fattiggård med

fuldstændig uberegnelige konsekvenser til følge. De ikke-vestlige i Sverige klarer sig så

skræmmende ringe, at det ikke kan være anderledes. Hvad der derefter vil ske, er ærlig talt

ikke rart at tænke på.440

Det Sverige och Danmark emellertid har gemensamt är samma ”liljevita” politiska elit.

Aldrig att de skulle bosätta sig i de områden där de människor bor, som de har bjudit in

i landet. Dagens Nyheter publicerade i augusti 2012 en undersökning av var Stockholms

politiker bor någonstans. Det var tydligt att de skydde invandrartäta låginkomstområden.

Exempelvis bodde inte ett enda borgarråd utanför innerstaden. I bloggosfären levererades

bland annat följande kommentar:

S-ordförande Göran Persson var på sin tid på valturné ute i miljon-programsgettona och

fick frågan om han skulle kunna bo där själv, något som han inför rullande kamera inte

hade några problem att ljuga om. Visst kunde han tänka sig det sa Persson, för här fanns

ju så många fina människor. Lite senare när Persson behövde en lägenhet i Stockholm som

komplement till sin herrgård ringde han förstås Wallenstam och fick ett hyreskontrakt på en

fin innerstadsadress.441

I en intervju får socialdemokraternas ledare Stefan Löfven frågan om han skulle kunna

tänka sig att bo i Tensta. Han svarade ”Ja, jag har inte något principiellt emot att bo där.

Absolut inte.” Det hade kostat honom väljare att säga att där vill han absolut inte bo.

Däremot kostar det honom inte ett skvatt att säga att han inte har något principiellt emot

att bo där. Vi misstänker starkt att chanserna för att det socialdemokratiska arbetarpartiets

ledare skulle bosätta sig i Tensta är ungefär lika stora som att han bosätter sig på månen.

I samma intervju säger Löfven också:

- Det som behövs är bättre utbildningsinsatser för att göra människor mer klädda för

dagens och I morgondagens jobb. Ett av problemen i Stockholm är också att vi har en

ganska stor segregation. I en I global ekonomi, när vi har en sådan i rikedom i människor

från alla möjliga världsdelar – att vi inte tar tillvara på människor. Det är en stor brist.

Varför görs inte det i dag?

- Jag har funderat väldigt mycket på det, när jag genom åren åkt taxi här och träffat

så många ingenjörer, läkare, vet inte vad, som sitter och kör taxi. Vi gör uppenbarligen

någonting som inte är tillräckligt bra. Jag har inte den exakta lösningen, men det finns

en diskriminering i vårt samhälle – vi måste erkänna det. Det behöver inte vara att folk

tänker «Vi ska inte anställa invandrare». Jag vill betona att det inte är någon medveten

diskriminering eller rasism men om vi har så många i invandrare som inte kommer ut på

arbetsmarknaden så finns det ett systemfel. För många har jättebra utbildning …

--

Kommentarer fortsatt:

Vi har tidligere for over ti år siden, skrevet om islamsk og saudi-arabisk straffepleie her på bloggen.

Jeg lurer på om ikke denne nå ikke er en saga blott, etter det vi leser fra Schiøtz Wibyes bok. Se disse:

https://neitilislam.blogspot.com/2010/11/imamskolen-i-norge-slik-straffer-islam.html

http://neitilislam.blogspot.com/2017/12/eid-id-klesdrakt-og-islamsk-ekspansjon.html

Se også:

http://neitilislam.blogspot.com/2015/08/sosialkonomiske-teser-om-den-tragiske.html

http://neitilislam.blogspot.com/2015/11/obama-om-mayflower.html

Om presterollen til forskjell fra imamrollen:

http://neitilislam.blogspot.com/2019/09/fordmmer-drap-men-ikke-betingelsene-for.html

 https://www.rights.no/2023/03/midtosten-midt-iblant-oss-ny-bok-fra-carl-schiotz-wibye/

https://inyheter.no/2023/04/02/carl-s-wibye-det-muslimske-brorskapet-jobber-i-hemmelighet-ogsa-i-norge/

https://inyheter.no/2023/03/17/tidligere-ambassador-mener-kirken-heier-fram-islam-det-er-til-a-grate-av/

https://www.document.no/2023/03/23/fahad-qureshis-islamisering-av-norge-vil-forhindre-et-nytt-22-juli-angrep/

Sett i et mulig større bilde:

Det var under et møte i Tyrkia at Stoltenberg gikk ned på knærne for islam og uttrykte personlig smerte overfor muslimer grunnet koranbrenning i Stockholm.

– Jeg personlig ser på brenning av den hellige boken som en skammelig handling, fortsatte han.

Mot dette:

Anine Kierulf formulerer seg slik i en kronikk hos Dagens Nyheter (ikke på nett, 11. februar):

«Voldsmannens veto» heter det når noen truer andre til taushet med vold. Sivilisasjonen vår beror på en utvikling fra maktstater styrt av fryktede herskere, til rettsstater styrt av demokratiske lover. Voldsmannens veto reverserer dette. Makt trumfer rett.

https://www.rights.no/2023/02/stoltenberg-har-valgt-bort-demokratiet-vart-til-fordel-for-islam/

 FN har valgt å gå ned på knærne for islam og den islamske samarbeidsorganisasjonen OIC. I dag, 15. mars, er nå utpekt av FN som en særlig internasjonal aksjonsdag mot "islamofobi". Hva er det neste man kan vente fra OIC og FN? At sobre islamkritikere skal slepes for domstolen - verden over?

https://www.rights.no/2023/03/15-mars-en-skammens-dag-i-islamofobiens-tegn/

 Den fremste ideologiske sunniekstremisten i verden, Yousef al-Qaradawi, er død. Han hylles nå i de varmeste ordlag av Brorskapets fremste mann i Norge, Basim Ghozlan. Samme Ghozlan er hovedarkitekt bak ny stormoské i Oslo sentrum til en prislapp på 200 millioner kroner. Plan- og bygningsetaten i Oslo sa nei til gigaplanene, mens det Ap-ledede bystyret overkjørte etaten og ga grønt lys til prosjektet. Ap står for full likestilling, men fremmer altså tankegodset til dem som vil avvikle kvinners frihet. Forstå det den som kan.

https://www.rights.no/2022/09/osloborger-med-ren-hyllest-av-dod-verdensledende-ekstremist/

Årsregnskapet til Det islamske forbundet viser at menigheten har mottatt penger fra en organisasjon som knyttes til Det muslimske brorskap i Kuwait.

Ifølge menighetenes årsregnskap, som Vårt Land har fått innsyn i, mottok forbundet i 2021 i overkant av 100.000 kroner fra den kuwaitiske organisasjonen al-Rahma, en større frivillig organisasjon som knyttes til Det muslimske brorskap i Kuwait.

https://www.document.no/2022/08/25/norsk-moske-fikk-penger-til-koranundervisning-fra-kuwait/

 Islamic Relief er en internasjonal muslimsk hjelpeorganisasjon med sterke bindinger til Det muslimske brorskap. Global Watch Analysis har refset Islamic Relief for å være en islamistisk organisasjon som jobber for politisk islamsk innflytelse. På T-banen i Oslo lyser plakater nå opp med oppfordring om å gi zakat, den religiøse avgiften i islam og en av islams fem søyler. Og du kan vippse direkte - til Islamic Relief selvsagt. 

https://www.rights.no/2023/03/islamic-relief-med-bindinger-til-brorskapet-reklamerer-pa-oslo-t-baner/

 

Ghozlan om penger fra Brorskaps-organisasjon: – Det er ikke noe galt i å få gaver

llerede i 2015 belyste vi hvor interessert de «moderate muslimene» er i trosfrihet som utløser pengedryss, ikke minst pengedryss fra diktaturer som forfekter sharia. Totalt ser vi en investering på 160 millioner kroner i 10 moskeer siste åtte årene.

De tre største investeringene gjennom alle årene med islam Norge, finner vi i Oslo-moskeene Islamic Cultural Center (75 millioner kroner, ingen pant), Central Jamaat-e-Ahl-e Sunnat (93 millioner kroner, 55 millioner i pant), og Ahmadiyya Muslim Jamaat (100 millioner kroner, ingen pant).

Det islamske forbundet, som vi mener er Brorskapets fremste moské i Norge anført av lederen Basim Ghozlan, har gjort tre oppkjøp og investeringer uten pant: 20 millioner i moskébygningen i Carlmeyer gate i Oslo, 3,8 millioner i bygning i Tønsberg og nesten en million på Nes. Det er ikke tatt pant i noen av eiendommene.

Kapitals gjennomgang av 15 moskeer/bevegelser tilbake til 2001 viser en total investering på 460 millioner kroner, altså nesten en halv milliard kroner.

Å omtale ønsket om stopp på dette vanviddet er ikke udemokratisk, det er det motsatte – og Ghozlan vet det godt. Men samtidig vet han at offerrollen er svært effektiv i Norge, og til til Vårt Land sier Ghozlan at Muslimsk Dialognettverk har informert FNs spesialrapportør for tros- og livssynsfrihet om lovforslaget.»

https://www.rights.no/2022/08/ghozlan-om-penger-fra-brorskaps-organisasjon-det-er-ikke-noe-galt-i-a-fa-gaver/