Jan Hanvold og bl a Kjell Haltorp med kone (sendt for noen
dager siden på TV visjon) synes å mene at det ifølge Guds ord er helt i
orden med dokumentfalsk, hvis jeg ikke har misforstått. Men ut fra hva de sier,
må det være helt korrekt: De beundrer den utro forvalteren som fikk folk til å
begå falskneri, for å tjene på det selv og for å slippe å tigge, dvs bli
avslørt, fordi han ikke vil skamme seg og «grave», noe han ikke orker.
Ja, man kan lure: Hvorfor fremhever man denne parabelen som
forbilledlig og nærmest som en modell til etterfølgelse? Har de noen de vil
«forsvare» nær sagt både i fortid og på forskudd rundt om i menighetene – mot å
bli beskyldt for snusk i bokføringen? Hanvold selv har jo blitt beskyldt for så
mangt, men han går skuddfri og ingen på høyt hold har hatt noe å utsette, eller
anklage ham for. Formalitetene har vært helt i orden! Han er renvasket! (Inger,
Jan’s kone, snakket riktig nok om et
etterslep, av noe slag, for en ukes tid siden, men mer om hva og hvordan, det
er det ikke lett å spekulere om.
Hvordan kan det ha seg? Vi trenger en viss merinnsikt her:
Hanvold tolker parabelen, (sendt 7-8 februar 25) slik: … herren roste den urettferdige forvalteren fordi han hadde skikket seg klokt, for denne verdens barn er klokere mot sin egen slekt enn lysets barn … så hvorfor er kristne fattige? Jo, for det de har en forvrengt tro, når det gjelder penger … og det sier Jesus, her, etterpå, han sier mørkets barn er klokere enn de kristen, for de kristne har en forvrengt tankegang, noen sier oh ja, jeg klarer meg, jeg, med pensjonen mi, jeg har til salt i maten, og til husleia og … ja, men det er jo ikke det det dreier seg om … det dreier seg om at du skal ha overflod så du har noe å gi til de som trenger det …
Gørild, som intervjuer Hanvold:
-Ehm
Hanvold: Og så sier Jesus her, gjør dere venner med den urettferdige mammon … så når den svikter … kan ta imot dere i de evige boliger … penger er hverken godt eller ondt, … når du har sådd noe her på jorda jamen så høster du også … hva er smått, jo, det er penger og det som har med materielle ting å gjøre … dersom dere ikke er tro i den urettferdige mammon, hvem vil da tro dere … Gud bruker deg, og at du er til velsignelse, for drømmer, syner og åpenbaringer … halleluja … det er å være tro i det som er stort … ingen kan tjene to herrer … er det mangel på penger som styrer livet mitt (det er mammon), eller er det kall og tjeneste … og ett vers er like viktig, det er Likas 16. 16 – for der står det, loven og profeten hadde sin tid, inntil Johannes, fra da forkynnes evangeliet om Guds rike … hør her … og enhver trenger seg inn i det med makt, med violent, … det er ikke sånn at du får noe gratis av det som har med Guds rike å gjøre, nei, du er nødt å innta det med Den hellige Ånds makt … altså, kraft, og derfor står det det i 5. Mos 18 … jeg siterer det hver dag, kom Herren din Gud i hu, for det er Han som har gitt deg makt, til å vinne deg rikdom …
-Ja
Så det må en makt til … hvis du har en negativ tankegang om penger, … da vil du aldri klare deg, altså, du vil alltid ha mangel … du må ha denne, trenge deg inn i Guds rike,
-Ehm
For det at Han har sgt det, jeg har gitt deg kraft til å vinne rikdom, hvorfor det? Jo, for det Han vil holde pakten som han inngikk med Abraham, Isak og Jakob, og vi er alle jøder, Amen, de som har tatt imot Jesus, så er vi jøder …
-Uhum …
Eh, he, he, he he, …
-Kossen gjør man det, kraft, til å vinne rikdom? Du har jo så mange tittla i boka di og … det du fokuserer på, det dras du mot, blant ant …
Ja, … det er dette med å kjenne Guds ord, altså, «mitt folk går til grunne på grunn av mangel på kunnskap», de vet ikke hva Guds ord sier sakene, .. kristen kultur er ikke er bibelsk, det gjelder økonomi, i hvert fall … man tar ut bibelsitater som man på en måte vrir og vrenger på … død og liv er i tungens vold, står det, … du er et resultat av det du taler ut, … du må slutte å være et offer … jeg må prise Herren, så jeg er hode og ikke hale … omstendighetene betyr ingen ting for Gud, om det er gode tider eller det er dårlige tider … spiller ingen rolle, for det mitt forhold til Herren som betyr noen ting … ikke sant? … og da sier Jesus: Be, så skal du få, og hvis en da ikke får, ja vel, da må jeg lete for å finne, og da sier jeg: Hvor leter jeg hen for å finne? Jo, svaret på alle mine behov … det ligger i boka her, svart på hvitt, her har du oppskriften … ok, og når du finner, da banker du på, og det skjer igjen og igjen, det er derfor jeg snakker om hagah, at jeg praktiserer det, … de fleste kristne vet ikke hva det er … det betyr å grunne på, eller mumle, altså jeg drøvtygger Guds ord, akkurat som kua gjør, … vi mediterer og grunner på Guds ord om att og om att … til vi blir ett med ordet, og ordet blir ett med oss, og da magnetiserer jeg meg med bønnesvaret … for det jeg fokuserer på, det dras jeg imot … sånn er det bre, men hvis jeg er avmagnetisert … er du sjuk, så må du ikke bre en gang sietere: Ved Hans sår har jeg fått legedom, og være ferdig med det, nei, det er hver dag, mange ganger om dagen, ved Hans sår har jeg fått legedom … og så vil det slå til … kan du si, for da blir du innstilt på og du åpner opp da for legedom … for Jesus har allerede gjort det på korset, halleluja …
-Ja
Så vi er hel tida på vei, he, he
-Heh, heh …
Jeg er sulten, jeg vil ha mer … jeg vil gjøre mer for Gud, he, he he …
-Ja
Du blir frelst ved at bekjenner med munnen … og så vil du tro med hjertet, ordene dine skaper det det nevner, det er derfor Paulus … det går ned til dette med tro og da, bekjennelse … så du har et mirakel i din munn, eller en tragedie eller en ulykke, jo mer du klager, dess mer får du av det samme … he, he, he he … derfor må du bare begynne å le istedenfor, le av satan og problemene dine, for gleden i Herren er vår styrke …
-Amen
Det fins mange oversettelser eller tolkningene på
dette og uoverstemmelsene mellom dem er ganske betydelige.
Vi skal gå igjennom «lignelsen» steg for steg, for om mulig
å finne ut av det, eller finne en forklaring og en tolkning vi kan «leve med»,
uten å bli inspirert til bedrageri, snarere det motsatte.
Hvor mye skylder du min herre? Og han sa hundre … Forvalteren: Skynd deg og skriv 50 …
Til den andre: Ta regningen din og skriv 80 … (Bibelen
Forlaget, 1999).
Take your written agreement (grammata på gresk) back and sit
down and quicly write fifty; take your written agreement (grammata) back and
write 80 … (som det står i den greske grunnteksten).
Take your bill and sit down quicly and write fifty; take
your bill and write eigthy. (Holy Bible, New American Standard Bible, 1995,
Lockman).
The manager thought … it will secure my future. It will win me favour and secure friends … when I get fired …
One debtor owned twenty tousand dollars, so he said to him:
Let me see your bill. Pay me now and we’ll settle for twenty percent less the
clever manager scratched out the original amount owned and reduced it by
twenty prercent … and to another, who owned two hundred thousand dollars, he
said: Pay me now and we will reduce your bill by fifty percent. (Passion Bible
Translation, 2020.
Take your invoice, he told him, sit down quickly and write
50; take your invoice and write 80. (The
Apologetics Study Bible, CBS, 2003, Holman Bible Publishers). Samme tekst i
Reformation Study Bible, English Stadard Version, 2005, Ligonier Ministrie.
Se Nettbibelen: https://bibel.no/nettbibelen/les/nb-2024/LUK/LUK.16
her:
Det var en rik mann som hadde en forvalter. Av andre fikk han vite at denne forvalteren sløste bort formuen hans. 2 Da kalte han forvalteren til seg og sa: ‘Hva er det jeg hører om deg? Legg fram regnskap over driften, for du kan ikke lenger være forvalter hos meg.’ 3 Men forvalteren sa til seg selv: ‘Hva skal jeg gjøre nå når herren min tar stillingen fra meg? Å grave har jeg ikke krefter til, og å tigge skammer jeg meg over. 4 Jo, nå vet jeg hva jeg vil gjøre for at folk skal ta imot meg i sine hjem når jeg blir avsatt.’ 5 Han kalte til seg dem som hadde gjeld hos herren hans, en etter en, og sa til den første: ‘Hvor mye skylder du herren min?’ 6 ‘Hundre fat olje’, svarte han. ‘Her har du gjeldsbrevet ditt’, sa forvalteren, ‘sett deg ned med en gang og skriv femti.’ 7 Så spurte han den neste: ‘Og du, hvor mye skylder du?’ ‘Hundre tønner hvete’, svarte han. ‘Her er gjeldsbrevet ditt’, sa forvalteren, ‘skriv åtti.’ 8 Herren ga den uhederlige forvalteren lovord fordi han hadde handlet klokt. For denne verdens barn ordner seg klokere med hverandre enn lysets barn gjør.9 Jeg sier dere: Skaff dere venner ved hjelp av den uhederlige Mammon, så de kan ta imot dere i de evige boliger når pengene tar slutt.
Mulig forklaring:
Luk 16. 1.12: Hvorfor ble ikke eieren sint på den utro forvalteren?
Det var i henhold til Moseloven ulovlig å ta renter av andre
jøder. Det var ikke uvanlig at når gjelden ble fastsatt, så økte man
gjeldsbeløpet nettopp for å ta høyde for at det ikke var renter på beløpet. Det
er mulig at den utro forvalteren reduserte gjeldsbeløpet til det gjelden burde
være, uten rentedelen. På dette kunne eieren ikke si noe fordi forvalteren
brakte gjelden ned til det nivå som Moseloven krevde.
Det foreligger ulike meninger om hva det ligger i «utro», «uærlig» eller «urettferdig» her. Noen peker på at denne «uegenskapen» var oppdaget allerede da fortellingen (parabelen) begynte og det var dette i seg selv som utløste at han ble sparket.
Fortellingen beskriver så hvordan forvalteren forsøkte å
rette opp igjen i «rotet». Noen peker på – som nevnt over – at det dreide seg
om å tilpasse rentenivået i forhold til Moselovens forbud om ta renter av andre
jøder. Dette er lite trolig, skriver F.
F. Bruce i Bible Commentary, basert på NIV, 1979.
J N Darby tolker dispensasjonalistisk: Israel var Guds
tjener (forvalter) som var innsatt i Guds have, … men at Israel så hadde
sviktet Herren og hadde forspilt Hans «formue». Heller ikke er dette synet
særlig overbevisende, skriver … dette at forvalteren kynisk forsøke å hindre en
større katastrofe på bekostning av eieren. Mer sannsynlig er at en eier på
dette nivået ville sikre seg best mulig fortjeneste ved å satse på at den
flinkeste forvalter som kunne love ham å mest, ville sørge for dette, og at forvalterens
betaling, kunne tilfredsstille dette kravet. Forvalterens uærlighet besto i å skusle
bort eiendommens potensiale ved å tyne for mye ut av den. Hva forvalteren
slettet på gjeldsbrevene, var det ekstra han hadde håpet på å tjene på det
selv. Bare på den måten kan man si at han brukte sine penger klokt, ved at han
altså ga bort noe av sin egen formue. Men hvorfor skulle da eieren rose
forvalteren for hans uærlighet?
Løsningen kan ligge i ordet i vers 8 om at forvalteren fordi han var slu
og fordi eieren selv forsøkte å unngåkatastrofen på sitt nivå. …
Den kjente kalvinistiske predikanten John Macarthur er som vanlig platt moralistisk: The unjust steward was liberal with his master’s money in an unethical way, though unjust, nevertheless won him friendship and secure future. The Lord is making a simple argument from the lesser to the greater. … Han minner oss på Matt 10. 16: Be wise as serpents and harmless as doves … og: Give to God and it will be given to you … Jesus formaning satte fokus på andres behov. … investing in eternity, you will do it with whatever resources are available to you. What makes a good steward is the understanding that everything we have is a gracious gift from God … the more you waste on yourself – the more stuff you accumulate in this life – the less trasure you will have in heaven , s 153 f i Parables, the mysteries … 2015.
Luther mente det var ok, for noen, å "synde stort" - noe jeg omtaler et annet sted på bloggen!
En bok «Stories with Intent, av Klyne R. Snodgrass – en alfor mye oppskrytt avhandling - tar også for seg Luk 16, men kommer ikke med noe nytt eller spennende, så han dropper jeg her.
En meget from feministisk forsker som Lise Schottroff, (2006),
våger ikke engang ta opp Luk 16, antakelig fordi parabelen omhandler «penger»,
som antas å være sik en stor synd i seg selv at det er best å glemme hele greia,
og noe man ikke skal snakke om, fordi …
Fra mer beskjedent norsk hold, leser vi: … Jesus
sammenligner de ufrelste og deres holdning til livet i denne verden med de
frelstes holdning til evigheten (!). Han viser til Matthew Henry: … det som har
med livet her på jorden å gjøre, må imiteres av oss med tanke på våre sjeler
… denne verdens barn er ikke virkelig
klokere enn lysets barn, det er bare i forhold til sin egen slekt og de
jordiske ting så er tilfalle … Verdens barn vinner altså venner … da må vi
bruke penger på venner som kan ta imot oss i de evige boliger – himmelen, fra I
vanskelige vers i Bibelen, av Ulf Magne Løvdahl, 2009, (boken er kommet ut i 4
opplag!).
Kommentar: Jeg tror vi må løfte blikket litt her, og forsøke å se parabelens eventuelle budskap i et større historisk/strukturelt eller samfunnsmessig perspektiv. Just nedenfor legger jeg ut et litt oppstykket utdrag fra en blogg jeg fant for noen år siden (jeg vet om bloggen fortsatt eksisteres og har ikke lest andre posteringer på den bloggen, og jeg kan ikke gå slavisk god for innholdets riktighet eller bastante sannhet i det følgende), men interessant er det jo, og gir visse perspektiver og vinkler som kanskje kan begrunne Jesus’ skryt av Den utro tjeneren. Hivs vi antar at eieren tilhører Herodes-sjiktet, og befant seg utenlands, i Roma, for å forhandle om jødenes og Israels lagnad fremover, kan man tenke seg at Jesus faktisk forfektet det prinsippet som sier at «målet helliger middelet», som preskriptiv norm eller lov, så å si. Parabelen synes å forutsette «lokalkunnskap», et intimt forhold til problemkomplekser i det gitte miljøet, forhold disiplene og tilhørerne kjente; det er med andre snakk om politikk delvis skjult som polemikk. Jesus så jo seg selv – eller ble («preemptivt») hyllet - og påskyndet både hortatorisk og politisk av andre, som var mot romerne - som et reelt kongsemne, en pretendent og en konkurrent til tronen mot Herodes-folkene. Jesus ser ellers i Skriften ut til å ha hatt et svært godt øye til den romerske hærmakten og okkupanten. Også Jesus ville stå på god fot med romerne, som jo hadde den endelige autoriteten. Romerne kunne med andre ord tenkes å ville støtte ham og anerkjenne ham som Israels nye konge, en jøde blant jøder, altså. Herodes var jo «bare» idumener …
Jesus forsto jødenes skepsis mot eieren, en av herodesene,
altså - som kanskje hørte til blant dem selv etnisk og kulturelt, og nøret
dermed opp forakten eller hatet: Lur alt dere kan fra denne type jøde, vi
fortjener å ta så mye vi kan fra denne eieren og andre lignende eiere, som
forhandlet med romerne på høyt nivå i Roma, for å søke keiserens gunst der, og
ikke i hjemlandet, der man hadde et eget kongsemne blant dem selv og som ikke
trengte å dra til Roma for å hevde sin guddommelige rett …
Noen av de mange ulike oversettelsene som er referert til
ovenfor, er tynne og til dels klart feilaktige eller altfor eisegetiske,
f eks i Passion-oversettelsen 2020, hvor det hevdes at forvalteren skrapet ut
beløp på gjeldsbrevet, (scratched out). Det fin intet grunnlag i den
greske teksten som tyder på at dette kan være korrekt. Mer riktig er det at
beløpet sto åpent, som i en blankofullmakt. Man kunne med andre ord fylle ut
gjeldsbeløpet med det beløp man begrunnet ønsket og mente var realistisk. I så
fall hadde man jo en effektiv bokføring her, en metode som ikke har vært en ukjent
metode for effektiv forretningsdrift også i andre kulturer. Forvalteren kan
slik sett å ha villet stramme opp skyldneren slik at de ikke ville krype for
eieren, men i stedet «legge sin elsk på – ja, nettopp – forvalteren, som slik
sett var mer ærlig, mindre redd og smiskende, og derfor mer hyklerske og
innyndende overfor eieren, og faktisk mer rettferdig, ser man det i «kongeperspektivet».
En pussig observasjon, kanskje, er det at eieren på egenhånd synes å ha bestemt seg for hvem denne forvalteren var, av usympatisk, forrædersk karakter og personlighet, nærmest på forhånd, uten at han trengte å innhente, klargjøre og fremføre mer konkrete beviser enn de han hadde fått presenterte via «hearsay», beviser som ikke ville ha holdt i en ordinær rettsak.
Dette kan i så fall tyde på at eieren hadde myndighet til å
dømme helt vilkårlig eller ut fra hva han syntes, tenkte og mente - og følte - der
og da, en rett bare en guddommelig keiser hadde full rett til å foreta seg.
Dette underbygger den mistanke man får om at eieren i virkeligheten tilhørte
herodesklanen, eller selv var selveste kong Herodes, som var anerkjent og
innsatt av romerne, den gang. Jesus mening bak parabelen kan med andre ord ha
vært et direkte politico/religico angrep på Herodesklanen, hvilket jo
kunne regnes som et legitimt straffbart opprør i seg selv, ut fra den herskende
rettstilstand.
Merkelig nok, kanskje, men kanskje med velberådd hu, får Jesus vist at forvalteren faktisk styrker samholdet mellom de jøder som går mot eieren, eller den rike mannen, som utbytter folket og de vanlige jødene på ulovlig vis, sett ut fra Moseloven. Det kollektive perspektivet får forrang fremfor det individuelle. Menighetens behov fortrenger de individuelt rettede moralbud og den alminnelige rettsfølelse, som da antas å skorte. Mulig krig og borgerkrig er ekstremt, og ekstreme situasjoner krever ekstreme midler og forrang fremfor andre mindre privatrettslige – privatetiske - hensyn?
Jesus oppfordrer med andre ord til opprør i stedet for til moral,
eller til antatt universelle og generelle normer og regler, ifh til Moseloven,
som da gis forrang og som antas å gi de nødvendigvis guddommelige legitimitet, autoritet og hjemler.
Se denne:
https://christerbroden.wordpress.com/2020/06/04/ville-jesus-morda-kejsaren/
Posted by Christer Brodén in Aktuellt, Filosofi, Forntida tankar, Kultur, Politik, Språk och kunskap, Teologins rövare
Obs, og komentar: Følgende oppfatninger av de historisk/politiske forhold som rådet på Jesus tid, er blitt kritisert; ser derfor denne, før man godtar alt som selvinnlysende:
https://neitilislam.blogspot.com/2024/07/kan-noe-som-helst-sjokkere.html - hvor du finner Sløks analyse i posteringen): Og:
Last Days of Jesus, April 14, 2017 by The Presbyterian Outlook
Videre:
Senaste påskens svt-dokumentär framförde i två avsnitt hypotesen att
general Aelius Sejanus, Herodes Antipas, Pontius Pilatus och Jesus var centrala
personer i en plan att mörda kejsar Tiberius (Luk 3:1) och dennes
blivande efterträdare, den beryktade Caligula.
Kejsarna Tiberius och Caligula har beskrivits i mycket negativa ordalag: Tiberius pervers och grym, Caligula sinnessjuk och mordisk. Men ”… det finns ingen överhet som inte är av Gud …” (Rom 13:1).
Skrevs de orden av en då politiskt korrekt pseudo-Paulus? Ordet ”pseudo-” används i teologisk litteratur för skribenter, som falskt utgett sig vara någon kyrklig storhet. Ämnet undviks av alla fromma på nätet. Här finns dock en bra genomgång av varför man inte skall tro att Paulus skrivit allt, som bär hans namn i NT.
Jag tror att vi fick ”villolärande” redigeringar av Paulus brev. Att anpassa historien till det önskvärda har alltid varit vanligt. Det hör till den diktaturernas politiska verklighet, som vi fortfarande lever i.
Religiösa lagar och ideologier
Vi skall alltså tala om Jesus och politiken. Sådant upprör kyrkan och de fromma. De ser hädelse i att blanda ihop Jesus med politik. Kristendom har sagts enbart handla om vårt förhållande till Gud och till nästan. Länge ansåg kyrkan att Bibelns budskap var respekt för överheten (Rom 13:1-7).
Men nu, när vår nästa blivit flykting, har kristendomen politiserats. Politik har erkänts vara förhållandet till nästan i pluralis. Fast vad som idag är tillåten politik i kyrkan är nog osäkert.
Religioner var antikens politiska ideologier. Hur man tänkte och vad man faktiskt trodde är svårt att veta och förstå. Rom importerade gudar och religioner inte bara från imperiet utan även från dess omgivningar. Överallt var kungar och kejsare gudars söner och därmed själva gudar.
Inga andra än kungar och kejsare var gudar. Deras maktanspråk vilade då självklart på teologiska grunder. I Rom gudaförklarades kejsarna av senaten. Religion var politisk ideologi!
-
Roms kejsare blev beryktade. För gudar var allt tillåtet, och det ville de visa. Judendomen ville vara en religion för lag och ordning. Det är begripligt, att en massa människor konverterade från kejsarkult till ordning och reda.
Man blev så många (se statistiken nedan), att man blev en maktfaktor, som kunde tilltvinga sig privilegier. Som jude slapp man delta i kejsarkulten. Man slapp dyrka kejsaren såsom gud.
Roms statsbärande vidskepelse
Judendomen kan även ha varit en väg ut ur den värsta vidskepelsen. Dåtiden saknade vetenskaplig grund att förneka den, men Mose Lag förbjuder utövandet av sådan (bl.a. 5 Mos 18:9-12). Det är i alla fall näst bäst.
Häxparagrafen (2 Mos 22:18), som i Europa kostat så många kvinnor livet, ingår i ett antal förbud i Bibeln mot diverse trolldom. Buden tillät inte judar att delta i sådana delar av Roms allmänna och officiella ”politiska” liv, som utgjordes av spådomar och trolldom.
Politiska utnämningar kunde stoppas och upphävas av dåliga omen. Det kunde vara djurs uppträdande under en officiell ceremoni (Hartvig Frisch a.a.). Jag gissar att judarnas respekt för Mose Lag skapade antisemitism: ”De föraktar våra traditioner.”
En smula
intelligens kan alltså ha drivit många till att bli judiska
konvertiter. Läs Apostlagärningarna (Apg 2:5ff)! I det bibelstycket
omnämns judar, många till antalet, som säger sig vara araber,
egyptier, parther (perser) och allt möjligt annat!
Den politiska judendomen
Jude hade blivit i första hand en politisk beteckning. Det var på nytestamentlig tid inte längre en etnisk! Fast judendomen var ju fortfarande en religion, och därmed en politisk ideologi.
Men vissa skröt uppenbarligen över att de var etniska judar. På så sätt gjorde de judendomen rasistisk. Paulus kallade sådant tal dårskap (2 Kor 11).
Men hur många var
judarna? De måste ha blivit ganska många för att kunna vara en maktfaktor.
Varning för
statistik
Jag börjar med uppgiften att romarriket tros ha haft drygt femtio millioner innevånare på Jesu tid. Det är den vanligaste uppskattningen.
Det påstås att hälften av stadsbefolkningen i imperiets östra delar blev judar. Men judiska forskare har beräknat antalet dåtida judar till bara ”mer än en million”. Vi får anta att beräkningen gäller de etniska judarna, varav upp till 50 000 fanns i Rom.
-
Men här uppges att Åke Holmberg i ”Vår Världs Historia” angett femton millioner diaspora-judar i romarriket. Med diaspora avses främst judiska konvertiter, som inte bodde i Judéen. De främst etniska judar som bodde där då? Hur många var de? Ytterligare ett par millioner?
När jag efter
dokumentären tittade på judarnas antal, så blev jag överraskad. Kan ”judarna”
(konvertiterna) plus judarna (de etniska) ha varit sjutton millioner eller
fler? En tredjedel av imperiets innevånare!
Som alla judars konung skulle han kanske få inflytande bland en oppositionell tredjedel av imperiets befolkning! Det fanns risk att tetrarken Herodes som riktig kung skulle börja tänka tanken ”Kejsar Herodes”. Och ju fler judarna blev, ju mer möjlig skulle den tanken bli.
Den slutgiltiga lösningen
Dela på makten? O ja! Jesus skulle så gärna få templet och bli överstepräst, om tetrarken fick bli kejsare. Men samtidigt som Herodes fantiserade, oroade sig andra. Judarna blev många, farliga och bråkiga. Somliga ville nog redan då ha en slutgiltig lösning på judeproblemet.
Nu var judarna
i verkligheten flera politiska partier. Mest kända är fariséer och saducéer.
Saducéerna var en prästaristokrati som samarbetade med romarna. Aristo-krater
är sådana som vill vara med och leka gudar med monarkerna. De kunde
tolereras.
Det judiska kriget innebar ett slut på toleransen. Det
beskrivs som ett uppror mot Rom. Men det var långvarigt, från år 66 till år 70.
Lika långvarigt som WWI. Hur var det möjligt för en obetydlig provins att kriga
så? Vad hände egentligen?
Judendomen
omfattade idéer om den maktdelning, som blev typisk för de teologiska
ideologierna. Överstepräst och kung, påve och kejsare. Den där svt-dokumen-tären tycks
säga att Herodes Antipas accepterade maktdelningen.
Filmen försöker förklara varför Herodes gjorde det, men förutom ovanstående har jag ytterligare en hypotes. Enligt Mose Lag var Herodes inte jude. Han var idumé.
Det innebär
att han inte härstammade från patriarken Jakob, vars tolv söner blev förfäder
till Israels tolv stammar. Iduméerna sades i stället ha Jakobs ludne bror Esau
som stamfar. Han som blev lurad på välsignelsen från fadern Isak.
Judendomen kan som politisk ideologi därför ha haft svårt acceptera Herodes som kung. Men det var översteprästen som var den högste uttolkaren av läran. Den där Räven Herodes (Luk 13:32) bör ha grubblat ganska ordentligt på problemet. Hur skulle han få en överstepräst som ville säga: ”Ni har hört att det står skrivet, men jag säger er, …” (bl.a. Matt 5:43)?
Maktdelning
kunde för Herodes Antipas vara en väg till legitimitet.
Hur hade det
gått med kristendomen?
Om Jesus hade fått templet i utbyte mot en politisk överenskommelse med Herodes, så hade alla judar blivit ”kristna”. Kristendomen var ju ursprungligen en judisk sekt.
Herodes hade
också blivit ”kristen”, liksom en mängd greker, parther, fryger, egyptier,
araber och andra. Men orden ”kristna” och ”kristendom” hade aldrig uppfunnits,
om Jesus fått överta den tempelkontrollerande officiella judendomen.
Dess potential
var en tredjedel av imperiets befolkning. Den tredjedelen skulle nog ha gjort
varje kejsare orolig. Och växte den var det snarare skräck än oro, som drabbade
kejsaren.
Herodes Antipas var som sagts tetrark, fjärdedelskung. Titeln användes när ett rike delats på flera (ofta söner). Han var son till helkungen Herodes den store (Bibelns barnamördare).
Far och son har båda gått till historien som byggare. Templet i Jerusalem byggdes ut och kom att kallas Herodes tempel. Kungapalats, städer och fästningar byggdes och byggmästare var viktiga och blev rika.
Det grekiska
ordet för byggmästare var tektōn. Samma ord kan användas om snickare och
andra hantverkare. När det gäller Josef och Jesus har bibelexegeterna
be-slutat, att ordet inte skall tolkas som byggmästare.
Men
tv-dokumetären berättar, att de tidigaste kyrko-byggnaderna i Nasareth byggdes
över ett ganska lyxigt stenhus, som bevarades och nu håller på att grävas
ut. Och vad är det Paulus skriver? Vad menar han med följande: ”Ni
känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er
skull, …” (2 Kor 8:9). Det liknar Siddhartha Gautama Buddha.
Enligt dokumentären var Herodes Antipas och präst-aristokratin motståndare. Det strider mot andra spekula-tioner, t.ex. i engelska Wikipedia. Saducéerna hade monopol på ämbetet som överstepräst. Kajafas och Hannas är kända namn. Herodes ville ersätta dem med den populäre Jesus och hans anhängare.
Det ingick som sagt i en konspiration att ersätta kejsar Tiberius med generalen Aelius Sejanus.
Herodes Antipas ville likt sin far bli kung över alla judar. Helkung i stället för tetrark! Och Pontius Pilatus skulle göra karriär i Rom under Sejanus.
Jerusalems ovan förklarade politiska betydelse innebär att maktspelarna där var viktigare än vad vi normalt tänker oss. Med rätt överstepräst i templet, skulle man få judarna att acceptera statskuppen.
Jesus var fiende till kuppmakarnas fiende, den kejsar-vänlige översteprästen. Min fiendes fiende är min vän, tänkte kuppmakarna. Jesus skall vi klia på ryggen.
Då Sejanus avslöjades och avrättades, offrade Herodes och Pilatus Jesus, för att dölja sina egna roller i konspirationen. Kanske så här: ”Det var han, som gjorde det! Vi visste ingenting!” Kejsar Tiberius och senaten befallde, att Sejanus namn skulle utplånas ur historien (Damnatio memoriae). Det blev kriminellt att äga en text om honom eller att nämna honom.
Familjemedlemmar, även Sejanus hästar, dödades. Lag hindrade avrättning av oskulder. Sejanus lilla dotter blev därför våldtagen innan hon ströps.
-
Storbyggmästaren Josef blev rik under Herodes Antipas far, Herodes den Store. Josef hade en son med läshuvud, och drömde att hans Jesus skulle bli det finaste en jude kunde tänka sig, överstepräst. Han oroade sig dock för sin både duglige och sinnessjuke kung, som avrättade sin egen älskade hustru Mariamne och två söner han hade med henne.
Det blev denne Herodes ännu galnare av. Lyckligtvis kunde Josef skicka Jesus till privatskola i Egypten, medan han själv byggde åt galningen. Efter dennes död, kom Jesus hem med examen. Fast till slut gick det ju illa ändå.
Herodes Antipas, Pilatus och Sejanus drömmar drog in Jesus i farligheter, även om han själv eventuellt inte var med i konspirationen, utan bara var någon som utnytt-jades i spelet. Men med en komplicerad personlighet var han nog svårhanterlig och sågs som farlig i den upp-komna situationen. Det här går det att spekulera vilt om. Var så goda! Eller måste jag göra det själv?
-
TV-dokumentären påpekar evangelieuppgiften, att för-mögna kvinnor, bland andra hustrun till Kusas, Herodes Antipas förvaltare, gav ekonomiskt stöd till Jesus! Bibel 2000 har en not till denna bibelvers (Luk 8:3). Där nämns att ordet, som översätts till förvaltare, användes om förnäma ämbetsmän.
Den bild av Jesus, som vi då får, stämmer inte med normal kristen tro. Noten hävdar därför, att ordet här sannolikt betyder något annat. Lägre hovfunktionär antyds och sådana ord används i de flesta översätt-ningar. Fast det är väl tillräckligt illa.
Enligt våra frommas tro umgicks inte Jesus med sådana. Jag har hittat en engelsk bibelöversättning, där det står så här: ”bussines administrator”. Vad gör en sådan? Finansminister?
Kampen om makten, Mordplanerna
Enligt dokumentären var Herodes Antipas och präst-aristokratin motståndare. Det strider mot andra spekula-tioner, t.ex. i engelska Wikipedia. Saducéerna hade monopol på ämbetet som överstepräst. Kajafas och Hannas är kända namn. Herodes ville ersätta dem med den populäre Jesus och hans anhängare.
Det ingick som sagt i en konspiration att ersätta kejsar Tiberius med generalen Aelius Sejanus.
Herodes Antipas ville likt sin far bli kung över alla judar. Helkung i stället för tetrark! Och Pontius Pilatus skulle göra karriär i Rom under Sejanus.
Jerusalems ovan förklarade politiska betydelse innebär att maktspelarna där var viktigare än vad vi normalt tänker oss. Med rätt överstepräst i templet, skulle man få judarna att acceptera statskuppen.
Jesus var fiende till kuppmakarnas fiende, den kejsar-vänlige översteprästen. Min fiendes fiende är min vän, tänkte kuppmakarna. Jesus skall vi klia på ryggen.
Då Sejanus avslöjades och avrättades, offrade Herodes och Pilatus Jesus, för att dölja sina egna roller i konspirationen. Kanske så här: ”Det var han, som gjorde det! Vi visste ingenting!” Kejsar Tiberius och senaten befallde, att Sejanus namn skulle utplånas ur historien (Damnatio memoriae). Det blev kriminellt att äga en text om honom eller att nämna honom.
Familjemedlemmar, även Sejanus hästar, dödades. Lag hindrade avrättning av oskulder. Sejanus lilla dotter blev därför våldtagen innan hon ströps.
Damnatio memoriae kan även ha gällt Jesus. Han är omöjligt svår att hitta i texter utanför evangelierna, vilket berättas här. Jag länkar till en sajt som antar att det bevisar, att evangeliernas Jesus inte existerat. Dokumentären möjliggör dock spekulationer om en mer politisk och kanske rentav konspiratorisk herre.
Men all kunskap om konspiratörerna, verkliga eller bara misstänkta, skulle utplånas! Men minnena av både Jesus och Sejanus bevarades. Hur det gick till får vi grubbla på någon annan gång.
Spekulationer. Storbyggmästaren Josef blev rik under Herodes Antipas far, Herodes den Store. Josef hade en son med läshuvud, och drömde att hans Jesus skulle bli det finaste en jude kunde tänka sig, överstepräst. Han oroade sig dock för sin både duglige och sinnessjuke kung, som avrättade sin egen älskade hustru Mariamne och två söner han hade med henne.
Det blev denne Herodes ännu galnare av. Lyckligtvis kunde Josef skicka Jesus till privatskola i Egypten, medan han själv byggde åt galningen. Efter dennes död, kom Jesus hem med examen. Fast till slut gick det ju illa ändå.
Herodes Antipas, Pilatus och Sejanus drömmar drog in Jesus i farligheter, även om han själv eventuellt inte var med i konspirationen, utan bara var någon som utnytt-jades i spelet. Men med en komplicerad personlighet var han nog svårhanterlig och sågs som farlig i den upp-komna situationen. Det här går det att spekulera vilt om. Var så goda! Eller måste jag göra det själv?
-
Bibelversen hos Jeremia bestrider ett framtida behov av bibel- och koranskolor! Varför? Hur kan Jeremia dra den slutsatsen ur påståendet, att lagen skall skrivas i våra hjärtan?
Jag har tidigare hävisat till professor emeritus i Gamla Testamentets exegetik, Tryggve Mettinger. Han skriver här, se ganska långt ned i texten. Där finns under-rubriken ”Tankens och känslans boning”.
Där får vi veta att antiken trodde att vi tänker med hjärtat och att våra känslor finns i inälvorna.
Det bör innebära, att de trodde att själen finns i hjärtat och anden i inälvorna. Jämför detta med indiska läror om andliga funktioners platser i kroppen (chakrorna). Det är inte samma idéer, men de antyder en kulturens förhistoria. Gamla idéer utvecklades olika i Indien och i länderna längre västerut.
Hur som helst, när ordet hjärta dyker upp i Bibeln, kan vi översätta ordet till hjärna eller förstånd.
Vi uppfattar tal om hjärtat som något romantiskt, men då tolkar vi fel. Gå in på bibeln.se och använd sök-funktionen! Om ni skriver in ”era hjärtan”, så kommer en mängd bibelverser med de orden upp.
Vi har till exempel ”Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: Hur kan ni tänka så i era hjärtan?” (Mark 2:8). Det vore kanske mer rätt att översätta till: ”Hur kan ni tänka så i era hjärnor?”
Skriver ni i stället ”er hjärtan” i sökrutan, får ni bl.a. upp denna vers: ”Men ännu i denna dag har Herren inte gett er hjärtan som förstår” (5 Mos 29:4). Jag upprepar professor Mettingers budskap.
Från moseböckerna till NT tror alla, att hjärtat är det organ i kroppen, som vi tänker med.
Alltså: ”Herren har inte gett er hjärnor som förstår.” På grund av vår annorlunda kunskap och romantiska syn på hjärtat blir det direkt fel innebörd i verserna, om vi inte ”felöversätter” originaltextens ord för hjärta till hjärna eller förstånd!
Den Guds lag, som vi har att rätta oss efter, är samvetet som Gud skrivit i våra förstånd. När vi har fattat det, faller många pusselbitar på plats.
Texten blir plötsligt logisk, och det står plötsligt, att samvetet är Guds Lag.
Exempel. Kom ihåg, dels att alla gudasöner är kungar och kejsare, dels att samhället är till för att tjäna dem. ”Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta” (Gal 1:6). Söner har fått en hög AQ i det som de tänker med. De kan värdera.
Detta är rätt, detta är fel. En hög IQ kan bara avgöra om något lönar sig ekonomiskt. IQ saknar moral, tillit och sinne för skönhet.
Samvetet värderar. Sönernas höga AQ är den lag som ristats i våra hjärtan. Får vi de här sakerna klara för oss, blir det ena textstycket efter det andra begripligt. Men tror man inte på någon AQ, så gör man inte.
Om rätten att ha fel …
Det finns fler svårigheter i texten. Den här till exempel. Paulus försvarar den, som inte tror likadant som du: ”Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst? Om han står eller faller angår bara hans egen herre. Men han faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt.” (Rom 14:4).
I en annans tjänst? Hans egen herre? Har vi inte samma Herre?
Paulus påpekar, att vi fått olika gåvor. Einstein fick i vissa avseenden mer i huvudet än vi andra. På grund av sådana orättvisor kan vi inte annat än tänka och tro olika, och därför skall vi godta de som ”är svaga i tron” (Rom 14:1f).
Innebörden blir närmast ”svaga i förståndet”. Men det kan vara både dålig IQ och AQ. Förståndet kan kanske vara helheten.
Då fattar vi att Paulus menar våra förstånd, när han talar om våra olika herrar. Det han försvarar är faktiskt rätten att ha fel. Det som för honom var en religiös rättighet har för oss blivit en fortfarande omstridd demokratisk rättighet.
Så länge du inte heter Einstein har du behov av den. Jo, han hade visst också behov av den. Vi skall inte bestraffas för att vi är okunniga eller dumma i huvudet! Vi måste ha rätt att begå misstag och få förlåtelse.
Gör inte dum nutidsreligion av det! Det är en viktig filosofisk och politisk ståndpunkt. Den är viktig för demokratin.
Observera att den saducéiska kyrkan länge förnekat den: Om du gör fel, hamnar du i Helvetet! Du drabbas av de eviga straffen. Gör alltså precis som auktoritära kyrkan befaller. Tänk inte själv!
Vi inser, att den kyrka vi fick, skapades för att dölja ett politiskt budskap, som för två tusen år sedan växte fram ur den judiska religionsfilosofin. Den kyrka vi fick skulle sätta skräck i oss. Den blev monarkins och feodalismens ideologi. Dess budskap var inte det Jesus och Paulus för-kunnade.
… eller att ha en annan åsikt
Förståndet är vår herre. Vårt förstånds tolkning av Gud kallar vi samvete. Någon annans tolkning av Gud får vi inte tro på! Vi skall tro på våra egna samveten! Men vi har samveten som ropar på olika sätt.
Men tron, vår förmåga att förstå budskapet, kan trots sin svaghet vara brinnande (Rom 10:2). Då blir det problem för den i svagsint tro brinnande och dennes omgivning. Paulus budskap är tanke- och yttrandefrihet formulerad i en teologisk filosofi.
Den kristnade vidskepelsen
Hartvig Frisch berättar i sin ”Europas Kulturhstoria”, att dåtidens vidskepelse var formidabel. Det finns inte alls något stöd för den i Bibeln. Det är traditionens tolkning av orden, som ger ett så galet resultat.
Men kyrkans heliga tradition har sitt ursprung i det Bysans, som som ännu innehar alla gällande europeiska rekord i vidskepelse. Och Augustinus kompromissade med vidskepelsen han ogillade, och som kyrkan inte kunde få bukt med. Han tyckte det var bäst att kyrkan skötte om den, när den nu hade så stort inflytande på samhället.
Därmed öppnade han för viktiga kyrkliga inkomstkällor: Välsignelser, skyddande amuletter och andra magiska föremål, exorcism, mirakelturism och besvärjelser. Den främste av alla kyrkofäder tvingades godta det han såg som vidskepelse, och fortfarande räknats sådant nästan som vore de kristendomens sakrament.
-
Den politiska situationen
Antikens politiska ideologier byggde samtliga på icke materialistisk filosofi. Då kallas de religioner. Kungar och kejsare var gudar och det motiverade deras makt. Därför var religioner den tidens politiska ideologier.
Vidskepelsen var oerhörd och för oss ofattbar. Jämför de senaste nyheterna om ”voodoo-horor”. Vidskepelsen styrde människorna. Vidskepelsen var ”statsbärande” religion, stor religion. De gamla antika religionerna var möjligen för fint folk!
Romarriket var en absurd blandning av västerländsk kultur och en primitiv vidskepelse, som överträffar det värsta en medlem av NMR kan fantisera ihop om något land i Afrika. Romarrikets brutalitet var i klass med IS.
Innevånarna i imperiet var splittrade på många sätt, inte minst religionspolitiskt. Det fanns en elit, som var något mindre vidskeplig, något mindre brutal, mer bildad och i sig svårt splittrad. Viktigaste religionspolitiska gruppen var konvertiterna till judendomen.
30 % judar!
Enligt professor Åke Holmberg utgjorde konvertiter till judendomen trettio procent (30%) av rikets befolkning! Tillsammans med de etniska judarna, utgjorde de en tredjedel av imperiets innevånare.
Judarna förfogade över en terrororganisation kallad ”knivmännen” (Apg 21:38). Andra ord för dem var seloter, ivrare och kananaios. En av Jesu tolv apostlar kallades Simon Seloten. Nedan en traditionell bild av honom hämtad från Wikipedia.
-
Mer om den politiska situationen
Judarna var dock splittrade i olika partier. Fariséerna kan beskrivas som en folklig rörelse av läsare, som strävade efter den sanna lagfromheten. Jesus rörelse kan ha utgått från och varit en del av dem.
Saducéerna var en prästaristokrati i allians med kejsar-makten. De hade kontroll över templet. Då judarna var så många och inflytelserika, var översteprästen viktig i hela romarriket. Det var av intresse för kejsaren, vem som var överstepräst och Kajafas och Hannas var hans priviligierade vänner.
Judarnas kung var också viktigare än vad vi tänker oss. Herodes den stores rike delades på sönerna, och Herodes Antipas var tetrark (fjärdedelskung) över ett litet Judéen. Han ville ha titel som riktig kung som sin far. Kejsaren, som utdelade sådana titlar, ville inte ha alltför mäktiga vasaller.
Så har vi Pontius Pilatus. Den romerske prefekten över det religionspolitiskt så viktiga Judéen och Jerusalem hade också han en viktig och central position, för att hålla ordning på imperiets många och besvärliga judar.
Generalen Aelius Sejanus
Sejanus var kejsar Tiberius favorit. Då Tiberius drog sig tillbaka till Capri, överlät han till Sejanus att ta hand om politiken i Rom. Sejanus blev den näst mäktigaste i imperiet.
För att bli mäktigast måste han flytta statsandemakten till sig och därmed bli gud. Den kunde drivas ut ur Tiberius med dolk eller arsenik. Sådant måste även in i arvtagaren Caligula, för att statsandemakten inte skulle vandra fel.
Missnöje med Tiberius krävdes om åtgärden skulle accepteras. Det fanns hos de skattetyngda, men även hos de moraliskt upprörda. Medan kejsaren odlade sina perversioner gömd på Capri, odlade Sejanus försiktigt sin moral i Rom. De upprörda skulle strykas medhårs.
Lika försiktigt letade han missnöjda och karriärsugna makthavare. Han hittade Pontius Pilatus och Herodes Antipas, som han antagligen visade intresse och välvilja.
Ännu mer om den politiska situationen
Kajafas och de andra prästaristokraterna i saducéernas parti ville samtidigt vara bättre vänner till kejsaren än Herodes och Pontius Pilatus. Kejsaren sade: ”Slåss om vem som skall få slicka mina fötter!”
Sejanus, Herodes och Pilatus upptäckte att de inte ville slicka, och att de avskydde Kajafas och sadducéerna. Pilatus har rykte om sig att ha varit antisemit, men i NT beskrivs hans välvilligt. Det kan vara ett spår av hans ställningstagande i konflikten mellan judarna.
Jesus var vid den tiden ledare för saducéernas fiender. Bibeln berättar om denne bråkmakare i templet och det hat som översteprästerna visar. Sejanus informeras och Djävulen för upp Jesus på en bergstopp: ”Du får bli överstepräst, om du samarbetar!” (Matt 4:8f).
Nu gick alla planer fel. Sejanus avrättades och alla skyllde på alla. ”Jag var inte med! Det var han! Och han, men inte jag!” Ett brev kom från kejsaren med stöd för Kajafas, och Jesus korsfästes.
Troligen oskyldig blev han utpekad som konspiratör av saducéerna (Bibelns judar, Matt 27:1). Därmed beslöts om Damnatio memoriae mot Jesus. Det blev misslyckat, bortsett från att allt om honom i de historiska källorna utanför evangelierna försvann.
När och hur evangelierna kunde författas är ett antal problem att grubbla på. Damnatio memoriae tillät inte att Jesus omnämndes. Ville någon berätta något, gällde länge att allt skulle beskrivas på ett oigenkännligt sätt.
Arvet
Jesus utpekades av saducéerna. Att prästaristokratin var hans fiender gör honom till vänster enligt nutida politisk terminologi. Men även den tyske kejsarens kansler Otto von Bismarck var mer vänster än saducéerna.
Han tycks ha utgått från fariséerna, men skapat en ny radikal riktning. Han skapade idén om att vi alla är Guds barn, en idé med demokratiska konsekvenser. En idé om tanke- och yttrandeplikt (inte frihet) gällde även kvinnor.
Det sista dröjde det länge innan saducéernas efterföljare inom den judiskt inspirerade religion, som spreds i Europa, lyckades sätta stopp för. Man har hittat spår från ca år 500 av kvinnliga biskopar. Spåren av de tankarna finns i Nya Testamentet, och det kan förklara Europas politiska utveckling.
Vår europeiska politiska kultur innehåller kanske lite kristendom på riktigt. Här finns det väldigt mycket att grubbla över och diskutera. Var hör olika ”kristna” riktningar hemma? Är de efterföljare till saducéer, fariséer, riktiga kristna eller annat. Hur skall vi se på Islam?
Och kulturblandning? Har vi kultur, som vi skall se som helig? En som vi inte vill blanda ut. Det här kan bli kontroversiellt – för många och olika.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar